Efter försöken i onsdags kväll fick Anna ett sms. "Anna trea, såg spänd ut i hoppningen". Avsändare: Ulrika Knape-Lindberg.
- Ja, men, det vet jag väl, tänkte jag. Jag svarade att du har nog skickat fel.
- Så pinsamt, jag skulle skicka det till min man (Annas pappa Mathz Lindberg). Det var verkligen inte meningen att hon skulle få se det.
Mamma Ulrika bubblade av känslor efter finalen, hon hade fullt sjå att torka bort tårar mellan skrattattackerna.
- Det är inte bara guldet, det är så mycket annat jag har inom mig. Jag har ju varit med henne under alla de här månaderna, sett hur hon har stått på trampolinen och föreställt sig hoppen mentalt. Jag vet inte hur hon orkade fortsätta. Från att inte få hoppa alls från april till november, till att göra en sådan fantastik serie i en EM-final. Och att hon vinner igen. Det är det jag är så imponerad och stolt över både som tränare och mamma.
Kanske var det sms:et som taggade Anna lite extra. I finalen hoppade hon lysande och gjorde i princip inga misstag.
Trots att hon var jättenervös. Kanske inte så konstigt eftersom hon inte har gjort någon internationell tävling på enmeterssvikten sedan VM i Melbourne i mars i fjol. Knappt tävlat överhuvudtaget. Comebacken gjorde hon i Göteborg under SM i januari och sedan har allt gått i raketfart. Under finalen kopplade hon greppet om tävlingen direkt.
Inför sista hoppet, en och en halv tyska i pik, hade hon nästan 13 poäng ner närmaste konkurrent, dubbla europamästarinnan Heike Fischer, Tyskland.
- Det var först då jag började känna att det såg bra ut, men samtidigt ville jag gå in och sätta femte hoppet, som normalt är mitt bästa.
Det gjorde hon också. Och fick hela fem nior av domarna och slutade på fina 293,85 poäng, över 20 poäng bättre än tvåan Nora Barta, Ungern.
- Det känns bara ännu skönare att vinna stort. Då är man verkligen värd guldet, sa Anna.
Hon hade svårt att sätta ord på känslorna efteråt. Men när hon stod överst på pallen och lyssnade på nationalsången började allt sjunka in.
- Jag tror att det kommer fullt ut lite senare i kväll. Nu händer allt så fort. Jag ska unna mig en minifest och sedan får jag ha en riktig fest på söndag efter finalen på 3 meter.
Även på den höjden har Anna ett guld att försvara. Det är också hennes OS-gren.
- Men det innebär inte att den tävlingen är viktigare för mig, inte här och nu, nu är det bara EM som gäller.
Hur jobbigt har det varit att komma tillbaka?
- Knäskadan för några år sedan var tuff, men det går inte att jämföra, det här har varit något av det värsta jag har varit med om. Att gå runt så länge och inte veta. Att inte få hoppa överhuvudtaget. Jag var aldrig nära att ge upp, men ärligt talat trodde jag att jag skulle missa OS. Det skapade en jobbig stress och egentligen skulle jag nog lagt hoppningen åt sidan helt och satsat mer på lång sikt. Men att göra det och inte få veta om jag hann, nej, det hade jag aldrig stått ut med heller. Så nu försöker jag att inte tänka så mycket på den här tiden. Nu vill jag bara se framåt.
