Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Laget som tacklar allt motstånd

Lejonvrål, bergsprängarmusik och hårda slagskott i mål – inom Göteborg HC luktar kvinnokampen energidryck och svettiga benskydd. För första gången någonsin har ett hockeylag från Göteborg kvalat för Riksserien och tagit klivet mot ishockeyns finrum.

Teddie Falkeborn, lagkapten i Göteborgs HC, trampar över skor, hjälmar och gamla kexchokladpapper. Omklädningsrummet i Angered arena är trångt som en korridor, men det är A-lagets eget – en lyx för ett lag som så sent som förra året kuskade runt mellan stans ishallar utan någon riktig hemmaplan. Teddie ställer sig mitt i röran.

– Hallå allihop!

Hon höjer rösten, försöker få laget att lyssna.

– Hallå! Vi skippar fysen i dag och städar omklädningsrummet, okej?

Ingen verkar ledsen att missa styrkepasset – en välkommen paus från de många hårda träningarna. Städsuget
verkar emellertid inte heller särskilt stort.

– Vi måste röja upp här. Ni hörde ju vad den där reportern sa när han var här i går, att det luktar värre här än hos Frölunda.

Centern Moa Eriksson kontrar:

– Men det är väl inte så konstigt. De har säkert tre hel-
tidsanställda städare.

Medan Teddie släpar fram en dammsugare moppar Nicolina Engberg-Carlsson duschen. Längst in i ett hörn hittar någon 15 udda strumpor. Sandra Pettersson kommer på en viktig detalj mitt i städandet.

– Jag duschar hemma i dag. Måste raka mig på vissa ställen.

Karin Svedberg spelar förvånad.

– Jag trodde vi körde slutspelsskägg?

 

Två år har gått sedan Göteborg HC bildades. Nu har ögonblicket kommit: det här är sista träningen innan laget åker till Sundsvall för att som första Göteborgslag kvala till damhockeyns högsta serie, Riksserien. Tränaren Jan Mellgren är ett enda stort leende.

– Det bubblar inuti mig! Jag vill nästan göra ett Ronja
Rövardotter-vårskrik. Det är som att gå ut i marssolen och höra vintern droppa bort från taken. Jag känner tillförlit. Och förväntan. Och att vi är så värda detta.

 

Herrar har spelat organiserad hockey i Sverige sedan 1920-talet. Damernas hockey ligger långt efter. Den gamla landslagsspelaren Erika Holst, numera utvecklingsansvarig för dam- och flickhockey på Svenska hockeyförbundet, berättar att den första svenska dammatchen spelades 1969. Sedan dröjde det 20 år tills det första SM:et arrangerades.

– Och första VM spelades 1990, säger hon.

Sedan Erika Holst anställdes 2011 och drog i gång Tre Kronors hockeyskola, som riktar sig till unga tjejer och anordnas i ishallar över hela landet, har antalet kvinnliga licenser ökat från 3 200 till drygt 5 000. Ökningen är rejäl, även om siffran ser pluttig ut i jämförelse med landets nära 60 000
licensierade pojkar och herrar.

– Utmaningen är att behålla de tjejer som har börjat, så att vi framöver kan utveckla seriespel, säger Erika Holst.

Pojkar som börjar spela hockey följer vägen hockeyskola – ungdomslag – juniorlag – A-lag. Tjejers vägar är krokigare. Några juniorlag eller ungdomslag för damer finns inte. Många spelar med killar så länge det går, men ofta drar killarna ifrån fysiskt i tonåren. Alternativet blir att spela med ett damlag, om det nu finns något där man bor.

– Ofta hänvisar man tjejerna till närmsta klubb med tjej-
lag. Det är kontraproduktivt, för då skapas aldrig några nya lag, säger Erika Holst.

 

I dag finns tre serier för damer: Riksserien (som startade 2008), division 1 och division 2. Så sent som 2008 fanns fyra damlag i Göteborgsområdet: Hovås, Järnbrott, Hisingen och Lerum. I dag finns bara Hovås och Göteborg HC. Moa
Eriksson, som hunnit spela i Järnbrott och Hisingen innan Göteborg HC bildades, tycker det är pinsamt att Göteborgs damhockeynivå har varit så dålig.

– Hanhals (söder om Kungsbacka, reds. anm.) hade ett lag i Riksserien 2008, sedan dess har det inte funnits något
riktigt bra lag i Göteborg. Folk måste flytta för att få spela bra hockey. Om vi lyckas gå upp tror jag att många spelare kommer tillbaka, säger hon.

 

Två veckor efter städningen sitter hela laget samlat på en buss till Karlstad. Kvalet har inletts okej. Vinst mot Björklöven IF, förlust mot IF Sundsvall Hockey, vinst mot Haninge Anchors HC, vinst mot Färjestad BK, förlust mot SDE HF. Det har blivit dags att möta Färjestad igen. När vi rullar ut på E45:an greppar tränaren Jan Mellgren mikrofonen.

– Jag vet att ni är trötta i kropparna. Men det är nu det gäller. Från och med i dag måste vi vara ett lag, både i
omklädningsrummet, utanför och på isen. Vi måste stötta varandra, säger han.

Några av spelarna har redan slocknat. Josefin Söderberg, som lånats in av Leksand för att stötta upp laget i kvalet, äter en hamburgare i gryningsljuset. Jan tar till orda igen.

– Ge aldrig upp! Dröm era drömmar! Och så vinner vi den här jävla matchen i dag.

Spelarna i Göteborg HC är de bästa i regionen. De tränar tio pass i veckan och spelar bortamatcher mot Linköping, Karlskrona och danska Hvidovre. De flesta jobbar eller pluggar på heltid och måste ta ledigt för att spela matcher. De betalar allt själva – alltifrån träningsavgiften på 3 500 per år, till klubbor, mat och övernattningar i samband med bortamatcher.

– Det är därför jag är med, för att stötta. Jag hade ald-
rig varit med på detta om det hade varit ett herrlag. De här tjejerna kämpar så otroligt mycket för att få spela hockey, säger Jan Mellgren.

Han vill inte vara gnällig. Men han tycker att spelarna förtjänar mer kredd för det de gör.

– Att det ser ut såhär beror på att vi har ett genussystem som är åt helvete. För mig är det här en jämställdhetsfråga. Jag tycker att alla, särskilt tjejer, borde gå och titta på oss när vi spelar, säger han.

 

Matchen i Färjestad blir målrik. Teddie Falkeborn och Sandra Pettersson gör varsitt mål i första perioden. Fullt
jubel, high fives och dunk i sargen. Men Färjestad reducerar, kvitterar – och plötsligt står det 3-2. Jan Mellberg är
förbannad i omklädningsrummet, kallar passningsspelet ”uruselt” och uppmanar till klassikern ”enkelt spel”.
Högerbacken Matilda Carlsson samlar spelarna i en ring och skriker för full hals:

– Kom igen nu! Det är nu vi ska upp till Riksserien. GHC!

Josefin Söderberg svarar på peptalket med att dunka in 3-3. Men det räcker inte. Det blir förlängning. Det blir straffar. Till slut vinner GHC tack vare storspel av målisen Ellen Wilhelmsson, men känslan av att ha tappat en poäng, eftersom matchen gick till straffar, tar över segerglädjen.

– Vi har fortfarande chansen. Om vi vinner alla matcher och slår Sundsvall ordentligt, säger Hisingsbördiga Hanna Eriksson försiktigt i omklädningsrummet.

Moa trycker ner de svettiga skydden i trunken.

– Äh, nu snabbar vi oss så vi hinner hem till Farmen.

 

Av naturliga skäl skiljer sig damhockeyn från den herrarna spelar. Män är större, tyngre, skjuter hårdare och åker snabbare. Däremot avfärdar Göteborg HC-spelarna på-
ståendet att inga tacklingar är tillåtna i damhockey. 

– Vi får visst tacklas, om vi kommer i samma färdriktning, axel mot axel. Det vi inte får göra är open ice-tacklingar, och det är absolut inget jag saknar, säger Teddie Falkeborn.

Moa håller med.

– De som säger att damhockey är tråkigt för att man inte får tacklas har nog aldrig varit på en match.

Moa spelade med killar långt upp i tonåren, gick på hockeygymnasium med killar och säger att det har varit avgörande för hennes utveckling. Att killar hon åkte ifrån som trettonåring nu livnär sig på sin hockey, medan hon jobbar heltid på förskola, kan hon bara
rycka på axlarna åt.

– Ärligt talat tror jag inte att många killar hade klarat av att leva såhär.

Lagkaptenen Teddie jobbar på ett företag som säljer
dykutrustning. Hon går upp sex på morgonen, åker till
jobbet, åker hem och äter, drar till träningen, och är
hemma igen tidigast halv tio på kvällen.

– Nu i slutet av säsongen är man väldigt sliten. Samtidigt är det värt det – hockey är ju det roligaste jag vet, säger hon.

En mikro plingar till, och en kokhet låda stek med potatis skickas bakåt i bussen. På vägen till Karlstad fick tjejerna ha med sig egen mat, men på hemvägen har en restaurang på Avenyn sponsrat med matlådor. Det dröjer nästan en timme innan samtliga lådor är färdigmikrade, men spelarna kallar ändå sponsringen ”lyxig”.

Jan Mellgren tar sats igen, ger en känga till Frölunda Indians som aldrig haft någon damverksamhet.

– Jag har lagt ner tankarna på att Frölunda borde starta ett damlag. Men man kan undra varför Frölunda och Växjö är de enda SHL-lagen som inte har dam-
verksamhet. En enda Frölundaspelares lön skulle kunna bekosta hela det här lagets verksamhet, en hel säsong.

 

Kvalets sista dag. Förutsättningarna är nästan för spännande för att vara sanna. Göteborg ligger trea och ska möta serietvåan Sundsvall. Göteborg har vunnit fem matcher, Sundsvall sex. Det skiljer tre poäng, det vill säga en vinst på fulltid, mellan lagen. Men Sundsvalls målskillnad är 22,
Göteborgs 8, vilket innebär att Göteborg inte bara måste vinna på fulltid utan också göra minst sju mål för att gå upp i Riksserien. För Moa Eriksson kan det här vara sista hockey-
matchen någonsin.

– Går vi inte upp så spelar jag inte nästa säsong. Det är väldigt slitigt att träna tio pass i veckan och jobba heltid. Sen vill jag och min kille skaffa familj så småning-
om. Det funkar inte att leva såhär då, säger hon.

Hon börjar knyta skridskorna.

– Jag har spelat i 20 år. Den här dagen känns jättekonstig, jag började nästan gråta i morse när jag insåg att det kunde vara sista gången.

Det börjar bli klart för matchstart. Janne kommer in i omklädningsrummet, ställer sig längst in med
ryggen mot duschen, som vanligt.

– Det är examen nu, tjejer. Det är hårt jobb som gäller.
I dag vill jag se ett lag som går all the way in. Full fart!

Inte en enda gång i sitt långa peptalk nämner han Riks-
serien. Litegrann känns det som om han tappat hoppet. Eller så vill han inte spä på spelarnas nervositet ytterligare.

Moa Eriksson reser sig, rättar till den svarta tröjan som fastnat innanför byxorna. På ryggen står det nummer 6. Bröstet pryds av en rytande lejonhona. Metaforen är lika enkel som vacker; lejonhonor jagar alltid i flock.

 

Tempot är högt, högt, högt. Sundsvall kvalar för att hålla sig kvar i Riksserien och har två enormt skickliga landslagsspelare som de bygger mycket av spelet kring. Tre minuter in i tredje perioden gör Sundsvall 1-0. Göteborgsspelaren Margot Möllersten slår klubban i bänken och lämnar båset gråtande.

– Det är ju helt kört, men det kan man inte säga till
tjejerna än, viskar materialförvaltaren Christian Selvén.

Helt oavlönat tvättar han tjejernas tröjor, slipar skridskor, kapar klubbor och fyller vattenflaskor. Sex dagar i veckan, minst. Eftersom han är arbetslös har han tid.

– De här tjejerna betyder allt för mig. Jag skulle göra vad som helst för dem, säger han. 

Klockan tickar. Göteborg pressar på inför de 131 åskådarna som tagit sig till Angered Arena. När slutsignalen ljuder har de lyckats reducera skottstatistiken från 6-12 i första perioden till 25-28. Men inget mål, och det betyder: inget Riksserien.

Medan spelarna gråtande och svärade poserar för kamerorna (”Vem fan vill ta en bild nu?”) börjar Christian Selvén samla ihop vattenflaskorna. Här finns ingen tid att hänga läpp.

– En fördel för oss framöver är vi kommer ha is året om, vilket nästan inga andra lag har. Så när nästa säsong börjar har vi ett stort försprång. Så det här blir nog bra till slut. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.