Inledningsvis följde det här mästerskapet samma scenario som stora mästerskap brukar. Det har varit kritiken och frågorna kring hur mycket pengar som bytte ägare för att VM överhuvudtaget skulle hamna här. Det har varit kritiken och frågorna om hur arenorna byggts och hur mycket de har kostat (i det här fallet hur många människoliv).
Till skillnad från tidigare mästerskap i mer eller mindre skurkaktiga stater har kritiken inte slutat när showen väl börjat. Ikväll gav Sebastian Coe ett silverfat till en gammal qatarisk VM-atlet. Det internationella friidrottsförbundets ordförande log och såg glad ut. Frågan är om inte han är gladast av alla att VM är över för den här gången?
Dopingdomen mot hans Nike-polare Alberto Salazar har satt hans tidigare glänsande kungakrona på sned. Inte nog med att en av de potentiellt största dopningsskandalerna i friidrottens historia briserade under VM, det var ekande läktare (om man inte satt i närheten av BBC:s studio), påhopp på journalister som varit kritiska och livsfarliga långdistanslopp. Förvandlingen från hyllad förnyare till en del av sportens problem har gått snabbare än det tar att säga swoosh.
I helgen skrev Aftonbladets Johanna Fränden lysande om en av idrottens moraliska grundfrågor. Vilka länder ska få arrangera stora mästerskap? Var sätter vi gränsen för hur diktatorisk en stat kan vara utan att fråntas ett mästerskap den tilldelats? Hon föreslog (eller förutsåg) att ett VM snart kan komma att spelas i Mordor.
Vem vet? Jag håller det inte för omöjligt att de stora teknikjättarna snart köper rättigheterna till idrottsmästerskap och börjar experimentera fritt med både form och innehåll. Med Facebook som huvudpartner kanske det är tittarna som avgör vilka gångare som diskas under VM i Silicon Valleys nybyggda arena med 100 000 virtuella fans? Inget är ju viktigare än kontakten med åskådarna. Det hade faktiskt varit ett fall framåt. I dagsläget saknar den här sporten kontakten med det mesta. Verkligheten till exempel.
Att placera VM i ett land utan grundläggande mänskliga rättigheter, i en arena som byggts i en värme som konstaterats leda till livsfara för de som arbetar i den, borde ge tre rivningar direkt.
Ja, det är viktigt att sprida VM till nya platser, vilket har varit Sebastian Coes standardsvar på de kritiska frågor som ställts under mästerskapet. Men till vilket pris?
Ska långdistanslöpare och gångare vara två graders kroppstemperatur från döden? Ska Shelly-Ann Fraser-Pryce fira sitt VM-guld inför inga andra än de aktivas familjer och luftkonditioneringsförkylda journalister? Beslut som fattats vid uppenbart korrumperade förhandlingsbord måste kunna luckras upp.
Det överskuggar tyvärr de historieskrivande idrottsprestationerna vi har fått se här. Salwa Eid Nasers 400 meter. Joe Walshs 22,91 meter. Armand Duplantis 5,97 meter. Nia Alis VM-guld på 110 meter häck ett drygt år efter att hon fått en dotter tillsammans med Andre De Grasse (skapliga sprintergener). Mutaz Barshims rehabilitering och marginal över 2.37. Perseus Karlströms kamp mot 40-gradig kroppstemperatur. Allt det märks knappt för alla frågor som behöver ställas.
När det kommer till den kritik som varit allra starkast – den om publikbeläggningen – var den sista helgens tävlingar faktiskt ett fall framåt. Mutaz Barshims 2.37 var en decibelupplevelse i klass med London-VM 2017. Och under söndagens 10 000 meter steg tempen igen. Med tre östafrikaner i spurtkamp reste sig några nackhår av inramningen. Jag började tänka på var kommande VM ska arrangeras.
Historiskt är det Europa (elva gånger), Asien (fem) och Nordamerika (en) som bjudit hem friidrotten till sig. Afrika har lyst med sin frånvaro, trots sin demolerande dominans i många grenar. Etiopien är sannerligen inte något himmelrike på jorden, men en lovande demokratiseringsprocess under nye premiärministern Abyi Ahmed har börjat ta form. Fängslande oliktänkande har frigetts. Relationerna med grannlandet Eritrea har förbättrats. Det återstår mycket innan Etiopien är ett land utan problem. I stället för att, som fallet varit under mästerskapet här i Doha, bortförklara och prata runt de uppenbara brott mot mänskliga rättigheter som finns borde man använda VM som en morot för förbättring.
Våga villkora arrangörskapet. Våga ställa krav på förändring. Våga flytta mästerskapet om inga framsteg sker.
Det borde ha gått till så med det här världsmästerskapet. Så har inte skett. Kvinnor behöver fortfarande ha förmyndare i en mängd juridiska situationer. Gästarbetare arbetar fortfarande i dödlig värme för en spottstyver. Homosexuella är fortfarande inte värda mer än ökendamm.
Det är ett samhälle som borde ha krackelerat för länge sedan av sina ojämnheter. Friidrotten kunde ha limmat ihop det. Den chansen missades.
VM i Doha är över. Låt det bli en läxa i hur tilldelandet av mästerskap inte ska gå till.
