Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/11

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Långa natten" - inget för veklingar

Det är jag, kompassen, kartan – och känslan av total stillhet. Johan Högstrand berättar hur det är att springa "Långa natten", Tiomilas mest mytomspunna sträcka.

 Johan Högstrand från Sätila (med OK Räven som moderklubb) har tävlat för IFK Göteborg i drygt två år – och har därmed två guld i Tiomila.
När han fick frågan om att springa "Långa natten", stafettens fjärde och längsta sträcka på nästan 17 kilometer, tvekade han aldrig trots att den kan bli helt avgörande. 
Sträckan är mytomspunnen, själva hedersuppdraget i kaveln och uppges inte vara något för veklingar.
- Den är tuff, fysiskt krävande och sätter viss press. Samtidigt är det en häftig utmaning, säger han och fortsätter:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kan ramla i ravin

- Det är så mycket som kan hända där ute, jag menar, lampan kan slockna, magen kan rasa, man kan ramla ner i en ravin och skada sig i absolut bäckmörker. Går det snett med kartan, om man läser eller väljer fel, ja, då går det oftast rejält snett, säger han och betonar att det ändå är väldigt speciellt och lockande att springa:
- Man glider liksom fram där ute i bäckmörkret, fullt koncentrerad. Det är jag, kompassen, kartan och tystnaden.
Högstrand gjorde sín sträcka bra, flera löpare hängde på honom och in i målområdet kom det en spurtande klúnga där han klockades som trea.   
Där lades grunden till Blåvitts seger även om det var väldigt jämnt under natten. Men framåt gryningen, på åttonde sträckan, gjorde motståndarna andra, och som det visade sig, felaktiga bedömningar.

IFK:s gulddröm växte

Där växte IFK Göteborgs gulddröm. Plötsligt hade Max Peter Bejmer en ledning på hela tio minuter, något han inte hade en aning om när han kom i mål.
- Jag bara körde på och försökte fokusera på min löpning, förklarade han.
Med den fina ledningen gick Eskil Kinneberg ut på näst sista sträckan, knappt åtta kilometer. Han sprang stabilt och behöll det tio minuter långa avståndet när han tog sig in i målområdet vid halvsjutiden under den kyliga och vackra morgonen.
- Förarbetet var ju gjort, jag behövde bara hålla skärpan och springa, förklarade han.
Kinneberg sprang sista sträckan när IFK bärgade silvret ifjol. Under senare tid har han dock varit skadad och släppte den sista etappen, drygt 1,5 mil, till Fredrik Bakkman.

Blev aldrig riktigt orolig

Den senare förvaltade uppdraget bland kontrollerna väl och behöll ledningen på cirka tio minuter
Var du någon gång orolig för att du skulle tappa?
- Egentligen inte, grabbarna hade gjort ett fantastiskt jobb under natten. Men i slutet fick jag känslan; oj, det är faktiskt Tiomila vi håller på att vinna. Då blev jag lite darrig, men det släppte snabbt säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.