Ridhuset i Borås den sjunde mars i år, klockan hade passerat två.
–Jag minns det så väl, jag slängde en blick mot klockan på väggen när vi red in för att hoppa vår runda.
Sedan gick allt fort Den osäkra hästen blev rädd för vip-läktaren, började skygga och kastade sig hastigt åt sidan. Emma Emanuelsson hade inte en chans. Hon flög tio meter och landade på huvudet.
–Jag märkte att hjälmen sprack och i samma veva hörde jag hur nacken gick av. Det lät precis som när man bryter en kvist.
142 dagar senare sitter vi ute på en bänk vid familjen Emanuelssons gård utanför Lerum.
Den svaga vinden är ljum, Emma skiner i kapp med den sena eftermiddagssolen och berättar med försiktig optimism om vad hon hoppas av framtiden.
Utåt finns inget som vittnar om den svåra olyckan som så när hade fått än värre konsekvenser. Men hon berättar att hon har konstant huvudvärk och att hon ännu inte orkar lika mycket som hon vill.
–Men med läkarnas ord om att jag blir helt frisk kan jag ta det. Den senaste månaden har det hänt mycket positivt, inte minst har jag börjat rida på allvar igen, berättar hon.
Tuff väg tillbaka
Frakturen – den sjunde nackkotan klövs vid kraschen – har krävt stillhet och hjärnskakningen gjorde att hon mådde dåligt länge.
–Förutom spränghuvudvärk och illamående tappade jag synen på ena ögat under en period och hade dessutom problem med balansen, säger Emma Emanuelsson och berättar att hon efter olyckan hade svårt att komma ihåg.
–Jag hade minne som en guldfisk, frågade ständigt samma saker. Jag hade svårt att komma ihåg namn och tappade inte sällan ord. Oftast visste jag vad jag ville säga men fick inte fram ord och uttryck. Så här i efterhand kan jag skratta åt min rörighet, åt mitt tjat och mina upprepningar. Men då var det inte så himla roligt, säger hon och fortsätter:
–Under en period som var orolig och oviss har min familj visat en fantastisk omsorg och haft stort tålamod med mig. Utan det stödet hade jag aldrig klarat det här. Samma sak gäller alla som på olika sätt så har hjälpt till med hästarna och inte minst är jag tacksam för det stöd jag fått från läkare och från sjukgymnaster. Har man i hela sitt liv varit van vid att ta tag i saker blir det en väldig omställning när man plötsligt knappt kan ta sig från sängen till soffan …
Envishet har alltid varit ledordet för Emma Emanuelsson – och envisheten i kombination med att hon som idrottare på elitnivå i grunden är bra tränad, har hjälpt henne att komma tillbaka så pass snabbt.
–Härligaste känslan var att kunna rida igen, det är faktiskt bara en dryg månad sedan. Familjen vakade över mig, galoppera fick jag göra i smyg…
Emma Emanuelsson berättar att olyckan gett henne distans och perspektiv, en annan syn på livet.
–Jag har nog gjort samma upptäckt som många andra som råkar ut för något allvarligt; men ser på tillvaron med lite andra ögon. Man vet vad som är viktigt – och vad som inte är det. Det skapas en sorts ödmjukhet inför livet. Allt behöver inte vara så allvarligt.
"Kopplar inte olyckan med hoppningen"
Tanken på att rida och tävla igen har hon aldrig släppt. Inte ens när det var som mörkast och jäkligast. Hon säger att det snarare är tvärtom; att det är längtan och lusten efter att komma tillbaka som varit drivkraften.
–Det låter kanske märkligt, men primärt kopplar jag inte samman olyckan med hoppningen, den var liksom något för sig själv. Själva hoppandet har jag inte känt mig rädd för, även om pulsen var lite hög första gången. Det enda jag egentligen undvikit är att rida olyckshästen, där tvekar jag fortfarande.
Emma Emanuelsson började tävla förra helgen och med början i dag rider hon under helgen några klasser i Varberg summer horse show.
–Jag känner mig för, tar en tävling i taget. Förhoppningsvis kan jag även tävla utomlands senare i år, säger hon.
För landslagsryttarna Peder Fredricson och Malin Baryard Johnsson är helgens internationella tävlingar i Varberg med VW Grand Prix som topp ett genrep inför stundande OS.
För några år sedan hade Emma Emanuelsson själv en plats i hopplandslaget.
En försäljning av hennes topphäst satte stopp för fortsättningen och hon var mitt upp i arbetet med att ta sig tillbaka till toppen när olyckan hände.
–Jag har några lovande hästar och målet är fortfarande att jag ska ta mig tillbaka till landslaget. Drömmen är att rida EM i Göteborg om ett drygt år, säger hon.
