Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
IFK Göteborgs assisterande sportchef Pontus Farnerud och sportchef Kennet Andersson ansvarar för spelartruppen. Har de några ess i rockärmen? undrar GP:s fotbollskrönikör.  Bild: MICHAEL ERICHSEN
IFK Göteborgs assisterande sportchef Pontus Farnerud och sportchef Kennet Andersson ansvarar för spelartruppen. Har de några ess i rockärmen? undrar GP:s fotbollskrönikör. Bild: MICHAEL ERICHSEN

Mattias Balkander: Lägg pengarna på truppen – och det snabbt

När IFK Göteborg vann SM 1942 bestod truppen av en startelva och ”några gubbar till”. 2020 är kraven och förhållandena helt annorlunda. Ändå består IFK Göteborgs trupp bara av en startelva och några gubbar till.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Om jag ska vara helt ärlig begriper jag inte strategin. Jag förstår allt det där med att fostra eget och kvalitativt, tidigt lyfta upp talanger i en A-trupp och bygga försäljningsvärde.

Där har IFK Göteborg tagit gigantiska kliv de senaste två åren.

Borta är lånespelarna som tätt inpå seriestart gavs bärande roller, men inte riktigt höll måttet och lämnade klubben och staden efter utgången hyrestid.

Utan en enda in-krona på IFK:s konto.

Där fick Blåvitt under ett antal år betala dyrt i både bokslut och tabell.

Argumenten för att vänta med att fylla de sista trupplatserna är förhoppningen att göra sena fynd, plocka in överblivet och missförstått överskott från annat håll och förädla på direkten.

Problemet är att fotboll inte riktigt fungerar så.

Ska lyfta A-laget

Den handlar som alla vet om långsiktighet och relationer, om förtroende och ekonomi.

Det ska gå ihop och vara någorlunda skoj på vägen; hitta tidigt, utbilda framgångsrikt och sälja dyrt.

LÄS MER: Sportchefen: "Kan inte lova värvningar"

Det fanns en tid då spelare "peakade" i IFK Göteborg. Bosman och explosionsartat kapitaltillskott har förändrat allt det där.

Nu är Kamratgården mer av en utbildningsanläggning med försäljningsambitioner och ett växande kansli. En stabil organisation är bra, en ökad kostnadsmassa riskabel.

Antalet anställda i föreningen IFK Göteborg är fler än någonsin, dock med bibehållen kostnadsmassa. På hemsidan får jag det till 38 personer, även om någon visserligen föräldraledig, några arbetar deltid, men där alla har till uppgift att gemensamt lyfta kärnprodukten – A-laget.

I slutet av februari 2020 består detta A-lag enligt samma hemsida av 20 spelare. Tre av dem rehabiliterar skadade knän och är för närvarande indisponibla.

Det ger 15 tillgängliga utespelare och två målvakter.

Man behöver inte vara matematiskt överkvalificerad för att upptäcka en viss grad av bräcklighet i detta i övrigt starka lagbygge.

Bara två möjliga förklaringar

Jag kan bara se två förklaringar till detta.

* IFK har fullt förtroende för de ungdomar som stormar fram från den egna akademin och redan platsar i en numerärt begränsad A-trupp.

* Ekonomin tillåter vare sig tre friska mittbackar eller två renodlade forwards.

Att den sportsliga ledningen med Kennet Andersson, Pontus Farnerud och Poya Asbaghi gemensamt skulle ha gjort analysen att IFK kan hantera en numerärt tunnare trupp än de allsvenska konkurrenterna håller jag däremot för uteslutet.

Det inhämtade kapitalet i samband med försäljningarna av Pontus Dahlberg, Carl Starfelt och Benjamin Nygren behöver i det närmaste användas till mer än kontraktsförlängningar.

Även om Jakob Johansson och Marcus Berg dimper ned till sommaren ska elva allsvenska matcher spelas till och med sommaruppehållet.

För blåvita fans skull håller jag tummarna för att Kristopher da Graca, André Calisir och Robin Söder håller sig friska.

Och att sportcheferna sitter med okända ess i rockärmarna.

Plus:

IFK Göteborgs tävlingspremiär mot Västerås var mer än godkänd. Blåvitt ligger spelmässigt längre fram än vid samma tidpunkt i fjol.

Minus:

Inget lag klarar sig utan skador och avstängningar under en hel vårsäsong.