Det var hela det här mästerskapets huvudnummer. Avskeden. Slutet. Vi har sett Mo Farahs fira ett VM-guld med sin "mobot" på 10 000 meter. Sedan snodde etiopiern Muktar Edris både hans guldgest och hans guld på halva distansen.
Mo Farah föll ihop, grät en skvätt och sa hejdå.
–Jag har tårar i ögonen. Det har jag aldrig haft innan. Det har varit en fantastisk resa. Farväl.
Usain Bolt föll bara ihop. Det var hemskt att se. Ett ovärdigt slut på friidrottens värdefullaste karriär. Han gav ett längre hejdå sent i går kväll, direkt efter skadan nöjde han sig med två meningar:
–Tack mina vänner. Evinnerlig kärlek till mina fans.
Ett synnerligen välskrivet kapitel i friidrottshistorien är slut. Den hade två huvudkaraktärer med en bakgrund som återberättades i hem över hela världen. Den hade vunna slag, kärlek –och den avslutades med sorg.
I viss mån blev London-VM en tragedi som slog slint på 55 000 personers förväntningar. Den fula ankungen, förlåt Justin Gatlin, vann prinsessans hjärta – eller åtminstone guldet på 100 meter. Den ädla prinsen störtade ihop med kramp.
Vad fick vi för cliffhangers som får oss att längta till fortsättningen? Vad fick vi för nya potentiella huvudrollsinnehavare?
För mig känns det omöjligt att urskilja någon. Muktar Edris är bara 23 år och kan, som Farah själv sa, bli väldigt bra.
Christian Coleman (och Andre DeGrasse även om han inte kom hit) skulle mycket väl kunna hota Usain Bolts världsrekordtider om några mästerskap. Problemet ligger inte i kvalitén, i styrkan, i snabbheten hos de som är på gång.
Men det krävs något mer för att få sporten att leva trots alla dödsförklaringar dopingrykten och fråntagna medaljer ger den.
Usain Bolts showande inför kamerorna var något genuint som putsade hans tider ännu mer. Det satte guldkant på en annars gråmulen friidrottsvardag.
När Wayde van Niekerk lyftes upp som sportens näste omslagspojke svarade han med att lyfta över ansvaret på "vem som helst av oss".
Det var på presskonferensen efter hans guld på 400 meter och bredvid honom satt Steven Gardiner från Bahamas och Abdalelah Haroun från Qatar. De såg inte det minsta intresserade ut av att dela ansvaret.
På något sätt är det symptomatiskt att inte ett enda världsrekord har slagits här (jag räknar inte en gångtävling med sju tävlande). Det finns ingen som är redo.
Hade jag hetat Sebastian Coe och styrt IAAF hade jag startat måndagen med ett telefonsamtal till Jamaica. Sportens störste kan inte fortsätta springa. Då är det sportens uppgift att hitta en ny gren åt honom. Låt Bolt fortsätta skriva friidrottshistoria. Låt slutet bli en början på det nya.
