Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Triathlonstjärnan Lisa Nordén blev besviken över kritiken hon fick efter 16:e-platsen i Rio och tvekar om en ny OS-satsning.

Kritiken får Nordén att tveka om OS-satsning

Lisa Nordén tvekar om en satsning mot OS i Tokyo 2020. Inte främst på grund av hennes egna förväntningar – utan på grund av omvärldens krav.

Lisa Nordén hade inte tävlat internationellt på ett år. Men på Europacuptävlingen i Malmö på lördagen stod hon för en lyckad comeback där hon under en stor del av tävlingen var i ledningen. Nordén blev till slut tvåa, bara slagen av spanjorskan Miriam Casillas García.

– Kroppen känns bra, det har varit ett ganska tufft schema på sistone med cykel-SM, tävlingen i Jönköping och sedan SM i Borås. Jag har många träningstimmar på banken och en hårdhet i kroppen, så hade jag inte vunnit på SM hade jag varit ganska besviken, sade Nordén inför lördagens tävling.

Tog nästan slut när det precis börjat

Att kunna bocka av fyra tävlingar inom loppet av en dryg månad har inte hört till vardagen för Nordén sedan silvermedaljen i London-OS 2012. Under åren som gått har hon haft stora bekymmer med framför allt rygg-, vad- och hälseneskador.

– Det har varit jättetufft. Speciellt eftersom det inte rört sig om en motgång, utan att det varit perioder där det gått bra som följts av ytterligare en motgång. När jag hållit på med hälsenan i två år sade vi att nu är det sista försöket, annars är det kanske inte värt att hålla på.

Räddningen kom i form av läkaren Håkan "Dr Hälsena" Alfredsson, som konstaterade att det var ett skrapande hälben som orsakade bekymren.

– Först på operationsbordet blev det svart på vitt hur jag borde göra. Även på en magnetröntgen kan man inte se exakt hur det ser ut. Man står i mörkret och gissar utgående från hur det brukar vara.

För att hålla uppe motivationen under den långa frånvaron försöker Nordén återskapa känslan från OS i London.

– Där och då kunde jag mentalt acceptera att jag var en riktigt bra triathlet. Det var inte bara en flux eller slump, jag kände att "nu kan jag börja tävla på riktigt, vad kul det ska bli!". Om jag inte hade orkat fortsätta genom skadorna hade jag stått där och tänkt: "Var det här allt? Tog det slut när det precis hade börjat?"

"Jag blev totalt sågad"

Efter att hon kämpat sig tillbaka från skadorna säger Nordén att varannan fråga hon får handlar om OS i Tokyo 2020. Hon säger att en OS-satsning inte är utesluten, men att det förutsätter att hon ska kunna prestera lika bra som i London-OS. Minst.

– Om jag ska till Tokyo så ska jag ta medalj. Helst ett guld. Allt annat är ju sämre än jag gjort tidigare.

Men när Nordén utvecklar sitt resonemang blir det tydligt att hon inte främst syftar på sina personliga målsättningar, utan på kraven som omvärlden ställt på henne sedan succén i London. Hon återberättar känslan från OS i Rio 2016, där det blev 16:e plats efter att hon kroknat i löpningen.

– Jag var själv besviken, men när jag inte vann medalj blev jag totalt sågad. Jag skulle kunna åka till Tokyo och komma hem nöjd – utan att någon annan skulle vara det. Allt annat än en medalj är jättedåligt. Jag har redan kört tre OS, ska jag göra det igen om ingen blir nöjd om jag inte vinner guld?

Söker nya utmaningar

Men det är inte bara medaljkraven som gör att Nordén är sugen på andra mål än OS.

– När man likt många av mina landslagkompisar är 22–23 så är allt en fest – man ska samla poäng och inom några år vinna hela världen. Nu har jag gjort det. Jag har vunnit VM och varit på tre OS. Då får jag fundera ut vad jag ska göra för att den sista biten av min karriär ska kännas spännande. Det är väl dom sakerna jag letar efter.

Har du kommit fram till något?

– Jag har vunnit VM i både sprint och olympisk distans, så att vinna VM på halv-ironman distans hade varit ett fint komplement på cv:t. Den sträckan lockar eftersom jag då skulle få se något annat: andra banor, motståndare och dynamik. Det hade varit något nytt, där jag kunde få höra "wow, jävlar vad bra du var på det här också" istället för "vad synd att det bara blev ett OS-brons". Och sedan få frågan om jag ska köra i OS 2024.