Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kosovare Asllani firade 150 landskamper mot Australien.  Bild: Bildbyrån
Kosovare Asllani firade 150 landskamper mot Australien. Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Kosovare Asllani är fotbollsstormens öga

Det är en tyfon på väg in över Japan. I dess mitt står en 31-åring från Vimmerby som lyder under helt egna lagar. Det kan blåsa oss hela vägen till OS-final.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det skymmer och Saitama Stadium i norra Tokyo ligger öde. Vid ena bänken samlas det bästa svenska landslag jag någonsin sett i en ring. I dess mitt står Kosovare Asllani.

Det är om henne den här texten kommer handla.

Jag skulle kunna skriva om straff-linedancern Hedvig Lindahl. Hon hade förtjänat det. Jag skulle kunna skriva om skarvmästarinnan Stina Blackstenius. Hon hade varit värd det. Jag skulle kunna skriva om det här lagets pokerproffsförmåga att hantera den giv de får på hand. I dag: ett Australien högt på Kerroin som älskade att pressa framåt – men stundtals var vidöppna bakom backlinjen.

Det finns så mycket att säga om detta maskineri med dammsugarmotorn Caroline Seger som ankare och Formel 1-bilarna Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson på kanterna. Det är en grupp där delarna hakar i varandra. Där motgångar (i dag stavades de Sam Kerr och VAR) inte rubbar riktningen. Där spelarna själva är så kloka att de löser taktiska problem. Där tränaren är så bra att han inte behövs.

Det kommer fler matcher att skriva om det. Var så säkra på att det kommer fler matcher.

Nu vill jag bara prata om Kosovare Asllanis 150:e för det svenska landslaget.

En tyfon är på väg in över Japan och förväntas skölja bort golfbollar och golva friidrottare. Den här matchen var på många sätt en fingervisning om vad som väntar. Det var tyfonisk fotboll (killgissar-spel enligt Peter Gerhardsson) med enormt tempo, löpningar som blåste åt båda håll och två lag som alltid ville framåt. Men om den här matchen var en storm så var Kosovare Asllani dess vindstilla öga.

När alla andra verkade hamna under press på en millisekund kunde hon välja och vraka bland passningsalternativ (en assist och en hockeyassist blev dagens facit). Hon springer inte mest, men det är inte heller det fotboll handlar om. Hon springer bäst, och det är betydligt närmare den här sportens heliga graal.

Hon tog matchen igenom en position mitt emellan Australiens tre mittbackar och två centrala mittfältare. Där hade hon närmast magnetiska konsekvenser på det som skedde runt henne. När hon inte hade bollen såg hon, med sin förmåga att ta en position så långt från sina närmsta motståndare som möjligt, ut att stöta bort alla med grön matchtröja. När hon sedan fick bollen vid fötterna var det som att magnetens andra pol visade sig. Alla gröna pluppar på planen kom närmare. Ytorna för lagkamraterna blev större.

Det var i den där positionen hon samlade upp den dåliga australiska mottagning som några sekunder senare ledde till Rolfös ledningsmål. Det var samma egenskap som fick alla att titta på hennes fötter när Stina Blackstenius nickade in 4–2.

Hur hon gör? Där nästan alla andra fotbollsspelare oavbrutet dras till bollen gör hon motsatsen. Hon skiter i den. Hon är den som i början på en kärleksrelation spelar ointresserad – och på ett förhäxande sätt får sin motpart att bli förälskad. Hon tittar bort från fotbollens allra värdefullaste därför att hon förstår att varje gång hon får den behöver hon veta vad hon ska göra med den. Det svåra med att sno Mona Lisa är inte att lossa ramen från väggen, det är att komma ur Louvren med tavlan i behåll.

Fick hon det med vällingen i Vimmerby? Kom det av äventyren på kontinenten? Jag hade velat fråga henne men en förvirrad japansk funktionär stoppade mig i katakomberna under läktaren så det får vänta tills nästa gång.

Landslagsringen därnere på Saitama Stadium bryts upp. Magnetfältet är upplöst. En väderprognos för fortsättningen på OS-fotbollen? Jag tror det kommer storma hela vägen till final.