Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joel Tivemo: Kan gå hur långt som helst

De skrattar bort stressen och fintar bort fransyskor. Det här svenska laget kan gå hur långt som helst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När den svenska nationalsången ljöd (aningen falskt på vissa håll) skrattade det svenska handbollslandslaget. Det var lika ovanligt som det var trevligt att se. De här olympiska spelen har tack vare Simone Biles mod fört upp idrottares mentala hälsa på dagordningen.

Det är så mycket på spel, så många månader av förberedelser som kokar ner till de här tävlingarna att det lätt kan bli för mycket för en människa att bära. Där har lagsporterna en fördel. Särskilt när det är ett lag som bara sekunder innan det är blodigt allvar har psykologisk trygghet nog att skratta.

Att våga flabba i en stund av så mycket stress som en potentiellt avgörande match mot Frankrike genererar tyder på såväl säkerhet i gruppen som en grundfast tro på sig själva.

Det förarsäte som det svenska laget satte sig i med hjälp av skratten vid nationalsångerna förbyttes dock snabbt till något dystrare.

Fransyskorna var fränare. Bundsen, som varit så bra de inledande matcherna, såg plötsligt blek ut. Den första räddningen kom först efter en knapp kvart och inte ens efter det gick hon att känna igen.

Det var en svensk handboll med handbromsen i. Det passade Frankrike perfekt. I ledningen 14–9 skvätte det saliv ur de franska kommentatorernas munnar så att borden framför dem hade behövt få samma torkrutin som planens golv.

På raden nedanför satt Magnus Wislander, på plats som expert för Radiosporten, i ett par träningsbyxor med RIK-tryck och flip-flops. Lika mycket semesterkänsla var det över det svenska spelet första 20.

Sedan hände två saker.

Till att börja med bytte Jessica Ryde av Bundsen och började rädda bollar.

Därefter framträdde plötsligt lösningen på Sveriges framtida energibehov lysande klart.

Vattenkraft? För stor påverkan på naturen. Vindkraft? För fult. Kärnkraft? Fråga japanerna om riskerna.

Det finns bara en rimlig kraftkälla kvar som har energi nog för att tända vartenda hushåll i vårt land. Carin Strömberg.

Hon vågar, viftar och glöder i ett. Fruktansvärt förnybar verkar hon dessutom vara. I tre matcher i rad har hon nu varit den murbräckande bulldozer hon behöver vara för Sveriges anfallsspel.

Ge henne lite klister och en boll och hon gör ljus till en hel nation av det.

Det är lätt att argumentera för att det här gruppspelet är det bästa ett svenskt damlandslag uppvisat i OS-sammanhang. Och det mot tre landslag med medaljaspirationer.

Framförallt det franska har hemsökt det här laget i många år. Det var de som skickade Sverige ur EM både i fjol och 2018. Nu var rollerna på väg att bli de ombytta.

För efter att ha legat under med fem bollar kravlade sig det svenska laget upp på fötter. Jamina Roberts stegade så snabbt att varken motståndarna eller henne skugga hängde med. Av ren hövlighet fick hon en kindpuss av en fransk axel och fick hämta andan på bänken.

Det var inte bara hon som var bra. Kontringarna började sitta. Nyinsatta Ryde, som accepterat sin roll som ruggig straffreserv, flaxade förtjänstfullt i målet och fransyskorna blev frustrerade.

Fem minuter in i andra var de fem målen borta. Sverige var i ledning.

Frankrike slängde in Foppa (Pauletta, inte Peter även om matchbilden nog hade passat honom) för att få till en förändring. Tiden tickade. Den franska anstormningen var länge lika svag som sången vid marseljäsen (kanske den nationalsång som gör sig sämst inför tomma läktare). Samtidigt fick svenskorna stryk. Spelarna kommer ha kroppar i samma färg som matchställen när de vaknar i morgon, men vad gör det?

För de är ett lag som är svårt att inte tycka väldigt mycket om. Det finns så många saker att bråka om i världen. Corona, klimatet, kongolesiska batterigruvor och killar som är kassa.

Det här laget är en välkommen paus från allt det. En bubbla av biblisk tro på vad som faktiskt är möjligt att göra tillsammans om man är beredda att jobba hårt och skratta då och då. Men även om tron var bergfast var Frankrike bra.

Med minuten kvar att spela stod det och vägde på 28. Då: ett litet steg för Carin Strömberg, ett stort stegfel för Sverige.

Frankrike hade bollen. Det var 16 sekunder kvar.

Det blev ett anfall. Det blev en stolpträff. Det blev en straff.

Det var dessutom Foppa som fixade den. Den svikaren.

Det som hände sedan borde egentligen ha hänt längre fram i den här turneringen. Manuset var lite för bra för en gruppspelsmatch om två poäng.

För Jessica Ryde fick Thomas Ravelli att se stel ut när hon lydde order från ledarteamet och höll armarna högt. Det är lite för tidigt för att fundera på frimärken, men den där räddningen var precis lika svettig som den i Pontiac Silver Dome (även om AC:n här på Yoyogi Stadion gör att det snarare känns som handbollsturneringen spelas i Täfteå än Tokyo).

– Vi har allt i egna händer, sa Nathalie Hagman.

Det är ganska bra i handboll.

LÄS MER: Följ OS i Tokyo med Göteborgs-Posten

LÄS MER: Ryde räddade straff och oavgjort i sista sekund