Finska hockeylegionärer finns det gott om.
En del nöjer sig med ett ”moi”, gör sina matcher, tar pengarna, säger ”kiitos” och drar vidare.
Det var Tomi Kallios plan A.
- Jag skrev kontrakt på 1,5 år, jag tänkte väl att det kanske blir NHL igen, förklarar han.
Det var i januari 2003. Snart sju år senare är han kvar – och nu kanske han stannar för gott.
- Jag har 3,5 år kvar på kontraktet, vi vet inte hur det blir, jag och Sini har pratat om det, det beror på vilken känsla vi har då men det kan bli så att vi blir kvar i Göteborg.
Så mycket älskar han staden.
Det är en ömsesidig kärlek, bland Frölundas alla anhängare finns det ingen mer älskad än den skottvillige finländaren från Turku.
Platsen är Frölundas omklädningsrum i ”Borgen”. Tomi Kallio i skridskor och hockeybrallor och svettigt underställ. Det ständiga lite glesa slutspelsskägget är på plats, han har nära till skratt men också till gravallvaret. Det hänger lite på hur det gått på isen. Den här träningen några dagar innan jul var ok.
Kärlek är som med tur i idrott, den förtjänas. Det räcker inte med att göra mål även om det underlättar.
- Målet 2003 betydde mycket, naturligtvis. Men jag märkte snabbt hur mycket publiken stöttar och bryr sig om här i Göteborg. Jag försöker att ge tillbaka även utanför rinken. Skriva autografer eller ge bort en klubba till en liten kille.
Målet 2003, ja, det var SM-finalen, den fjärde, hemma mot Färjestad, då klockan passerade midnatt innan Tomi Kallio avgjorde i den sjätte perioden.
Frölundas första SM-guld på 38 år var ett faktum.
Så fick han sin trygghet, den som aldrig fanns i NHL, den som är grunden till framgång också de säsonger då det inte stämmer. Förra hösten tog det tid innan Tomi Kallio blev den pålitlige målskytt han varit i Frölunda säsong efter säsong. Samma visa den här hösten.
Sådana perioder är svåra för en målskytt, i alla fall för dem med en inställning som Kallios. Ty det gäller inte bara matcher, utan varje träning. Han vill lyckas då med.
- Ja, fy. Det är både en tillgång och ett problem. Jag kan sura i timmar efter en dålig träning, förklarar han.
Matcher blir då naturligtvis ännu värre.
- Efter en dålig, eller till och med en okej match kan jag vara på dåligt humör i dagar, till nästa match.
Fast det är inte riktigt sant numera. För hemma i lägenheten i centrala Göteborg finns sedan två inte bara hustrun Sini utan också sonen Wilmer och med honom i närheten går det inte att tjura.
Wilmer väljer väg för Frölundas nummer 71. Antingen är det Näckrosdammen och den lilla lekparken där eller under vintern Hedens is. Inga skridskor än men snart så…
- Jag brukar fråga Wilmer ’Ska vi gå på is?’, så springer han direkt och hämtar sin klubba, jacka och skor.
Skridskor är för tidigt, Tomi själv började i 4-5-årsåldern, det är samma sak med Wilmer och dagis. Paret Kallio väntar – av språkliga skäl. Hemma pratas det bara finska.
- Men Wilmer kommer att prata bättre svenska än både pappa och mamma.
Språket var den genaste vägen in i det svenska samhället. Under den första tiden var det engelska som var bryggan mot omvärlden.
Men att lära sig svenska var ett medvetet val, Tomi Kallio plockade upp mer och mer och plötsligt dök den gamla skolsvenska upp ur minnets labyrinter.
- Många av de finska spelarna som kommer hit har läst lika mycket svenska som jag, de skulle kunna lära sig, det blir lättare att anpassa sig då.
Det har varit sju framgångsrika år. Trots att han lämnade NHL bakvägen kom anbuden i takt med topplaceringarna i elitseriens skytteliga. Men Tomi Kallio nobbade, här i Göteborg vet han vad han har.
Och nu blir han kanske kvar för gott.
