Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Johanna Fredrikson älskar sin sport och förbereder sig nu som bäst inför basketfestivalen, som drar igång på torsdag.

Johanna laddar inför basketfestivalen

Att säga att Johanna Fredrikson brinner för basket är en underdrift. Hon lever och andas basket och har gjort så i hela sitt liv.

Det gnisslar från skorna mot golvet i baskethallen och det verkar vara en omöjlighet att hålla bollen stilla. Johanna Fredrikson står i mitten och samlar barnen till träning.
– Håll i bollen när jag pratar, säger hon.
Barnen försöker, det gör de verkligen. Men en och annan studs blir det ändå. 
Snart är de igång och barnen vet vad de ska göra. Övningen är bekant och de dribblar bollen i slalombanan, byter hand vid konorna och försöker hålla upp blicken.
– Härligt Cornelia! säger Johanna.

Johanna Fredrikson arbetar på kansliet på Högsbo basket. Dessutom går hon upp tidigt varje lördagsmorgon för att träna de yngsta flickorna i klubben. De som är födda 2008 och 2009. Hennes egna barn är äldre än så och spelar förutom i Högsbos damlag också i ungdomslandslag. Ida är 18 och Elin är 16. 
– Jag tycker det är viktigt att det är vuxna som håller i träningen för de minsta. De ska få känna sig välkomnade och sedda och lära sig basketen riktigt från början, säger Johanna Fredrikson.
Själv började hon spela basket som liten i Brahe Basket i Huskvarna och fortsatte som 16-åring på Sanda Basketgymnasium och gick där i två år.
– Sen kände jag att jag inte var tillräckligt bra för division 1 som vi spelade där, så jag gick färdigt sista året på gymnasiet utan basketen.
Men det var långt ifrån slut med basketen för det. I ytterligare ett och ett halvt år spelade hon i division två med Brahe innan det tog tvärt stopp med ett trasigt korsband.
– Då blev jag ledare istället. Jag började coacha när jag var 19 år. Mitt första lag var Brahes flickor ’79, säger hon.

Det var på basketgymnasiet hon första gången träffade Jonas Fredrikson. Han var där och sökte in 1989, men valde sedan att åka till high school i USA istället. 
– Basketvärlden är liten så vi sågs lite då och då, men det var först 1992 som vi blev ihop. Han var 19 och jag var 20.
Jonas spelade i Högsbo och 1994 flyttade Johanna till Göteborg. Johanna fortsatte att vara ledare på fritiden och jobba på kontor på dagarna. Spel i korpen ledde till en knäoperation. Efter det blev det en säsong med Högsbo i division 1 innan dottern Ida föddes 1998. Året efter fick Jonas kontrakt med Plannja så familjen flyttade till Luleå. Där föddes andra dottern Elin år 2000. 
– 2002 hörde Högsbo av sig till Jonas och ville att han skulle ta över som tränare för herrlaget så vi flyttade tillbaka till Göteborg, till Backatorp.
 
När barnen blev lite större ville de också spela i Högsbo så det blev en hel del pendlande från Hisingen till Gothiahallen. Jonas var anställd av klubben, Johanna coachade och jobbade på ett kontor i Frölunda och barnen spelade. De bestämde sig för att flytta närmare hallen och slog sig ner på Näset. Då skulle företaget Johanna jobbade på flytta – till Backa.
– Då kände jag att det fick räcka. Jag kunde inte börja pendla åt andra hållet när vi just flyttat.

I samma veva, 2014, blev tjänsten på Högsbos kansli ledigt. Johanna sökte och fick jobbet. Just nu är det mycket fokus på Basketfestivalen, som inleds på torsdag.
– I år slår vi rekord. 557 lag kommer att vara med och spela i 27 hallar runt om i Göteborg. Under festivalen är våra medlemmar ovärderliga. De ställer upp och fixar med mat och håller ordning i hallarna. Vi får även god hjälp från andra klubbar i närområdet. Annars hade vi inte fått ihop det, säger Johanna. 
Kan det då aldrig bli för mycket basket i denna baskettokiga familj?
– Nä, det tycker jag inte. Det är klart att vi pratar mycket basket hemma, men å andra sidan så har vi hela tiden haft olika tider, Jonas och jag. Han har som spelare och tränare jobbat kvällar och helger och jag har jobbat dagtid, så vi har inte precis nött ner varandra. 
Men nu går de tillsammans de dryga två kilometrarna från hemmet till hallen varje lördagsmorgon. Johanna tränar de yngsta flickorna och Jonas de yngsta pojkarna.
– Visst tänker jag ibland att jag inte orkar mer där på morgonen, men jag blir så glad varje gång och får så himla mycket tillbaka, så jag kommer hålla på ett tag till.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.