Jericho hittade glädjen i baskethallen

De droppar in en efter en i Pjäshallen i Kviberg. Spelarna i Olympic Göteborgs lag Orange. In kommer även en av tränarna, Jericho Ocampo Loong. Han strålar av glädje när han kliver genom dörren. Fönstren är stora och spetsiga i den gamla militärbyggnaden. Väggarna är ljusa. Jericho går vant över golvet och in genom den lilla dörren mitt i lokalen. Han hissar upp väggen som delar av hallen. Från andra sidan rullar han in den stora, i blå madrass inklädda, basketkorgen. Efter lite slit står den på plats och spelarna sätter igång att skjuta bollarna mot korgen.

– Kom så samlas vi här, säger Jericho när han busvisslat för att få allas uppmärksamhet.

Han och tränarkollegan Kjell Rosén drar igång uppvärmningen.

– Fram till konan. Snabba fötter! ropar Jericho och visar hur det ska gå till.

Några av spelarna behöver lite extra uppmuntran och instruktion och genast är Jericho där och visar och peppar.

– Vad ska jag göra, Jericho?

– Titta på mig. Fram till gröna linjen. Spring nu!

– Jag blev tränare för att jag gillar att utmana mig själv och jag har lärt mig mycket på det. Jag har inget tålamod så det har verkligen varit en utmaning. Det svåraste är att få alla att lyssna samtidigt. Då är det bra att vi är två, Kjell och jag, säger Jericho.

Ögonen glittrar när han pratar om basketen och laget.

– Det är så roligt och positivt här. Min coach Jonas gör mig positiv. Hade jag inte hittat hit hade jag inte varit en så positiv människa som jag är, säger han.

Det var något av en slump att Jericho Ocampo Loong hittade till Olympic Göteborg. Han satt hemma i sin lägenhet och tittade på Landet Runt på tv en kväll när de plötsligt visade ett reportage om ett basketlag för spelare med intellektuell funktionsnedsättning.

– Jag sprang ner till personalen på mitt boende och bad dem hjälpa mig att ta fram numret till tränaren och vi ringde direkt och frågade om jag kunde få komma och var med. Det fick jag!

Att det fanns lag som Olympic var en nyhet för Jericho.

– Jag hade bara spelat med kompisar utan funktionshinder förut. Jag trodde att det enda alternativet var rullstolsbasket och jag kan ju inte köra rullstol.

Att det blev just basketen som kom att ligga närmast hjärtat beror på flera saker. Dels är det nationalsport i Filippinerna som Jericho kommer ifrån och dels fick han upp ögonen för street basket på Lerumsdagarna när fotbollslaget han spelat i la ner.

– Jag och mina kompisar brukade åka in till stan och spela street basket. Det var jättekul. Sen startade vi ett lag, men det gick tyvärr i konkurs efter två år.

Jericho tränar själv tre gånger i veckan och är tränare två gånger i veckan. Dessutom tränar han ofta på gym. På dagarna arbetar han som kock på äldreboendet Parasollen i Gråbo.

– Jag brinner för mat och för basket. Jag gick kockutbildning så det är roligt att jobba med det. Jag har börjat lära mig att laga filippinsk mat nu och det är kul. Jag kollar på You tube och ringer min moster i Trollhättan och frågar ibland.

Till hösten har laget ett stort äventyr på gång. De ska åka till USA och spela basket. Det är coachen Jonas Autio som håller i trådarna, men det är ännu inte klart om det blir New York eller North Carolina de åker till. Motståndet i Sverige är begränsat. Det finns en serie som spelas i tre omgångar per säsong och då möts lagen i en form av cupspel vid varje tillfälle. De andra lagen finns i Stockholm, Ockelbo, Sundsvall, Uppsala och Östersund.

– Men det är fler lag på gång i närheten, till exempel i Borås, fast de är för unga för oss att möta, säger Jericho.

Därför blir utlandsresorna desto viktigare. För att få till matcher helt enkelt. Laget har tidigare åkt på flera resor. Den första som Jericho var med på gick till Sarajevo 2014.

– Men det var inte så kul för jag hann bara spela i fem minuter innan en motspelare satte ett knä i min vad så att jag fick en spricka. Så jag låg på hotellrummet mest hela resan.

Även om han trivs i Olympic fortsätter han att spela street basket med kompisarna.

– Det är roligt. För ofta när jag kommer in på planen och det sitter folk runt om som inte känner mig så tittar de på mig. Kollar snett och undrar vad jag gör där. Jag har lite problem med balansen och ser ibland lite full ut när jag går. De tror inte att jag har där att göra. Men sen sätter vi igång och jag gör mina moves. Då blir de chockade och förvånade. Det känns jätteskönt! säger han.

Karin Löwing

namn@gp.se