Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Unga fransmän skriker av glädje efter första målet mot Belgien den 10 juli 2018. Bild: Jean-Francois Badias

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag missade största festen 1998, nu är det dags"

GP:s medarbetare Elodie Pradet var bara fyra år när hemlandet Frankrike tog hem VM-guldet 1998. På söndag hoppas hon få uppleva det som fransmännen gått och väntat på i 20 år.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag sover när Zidane och hela truppen lyfter pokalen på Stade-de-France i Paris den 12 juli 1998. Nej, jag är inte helt ointresserad av fotboll eller för trött. Faktum är att jag bara är fyra år. Min mamma stannar hemma med mig och min bror, medan min pappa tar bilen och åker till Champs-Elysées för att fira laget tillsammans med 1,5 miljoner människor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En varm julikväll 2008 är jag 14 år och tillbringar kvällen hos vänner. Vi slår på tv:n. Det är inte jättebra bilder, allt är lite suddigt, säkert filmer från VHS-kameror. Det är en mängd olika människor på skärmen, barn, vuxna, äldre. Bilarna tutar, på radion pratar man om ett enda ämne. Folk har färgade peruker, hela ansiktet målat i blå-vit-röd och de sjunger nationalsången.

Vi skulle bara ha tv:n i bakgrunden, men vi kan inte vända bort blicken. Vi har hittat en dokumentär om det våra föräldrar berättat om: den största festen vi någonsin har missat, VM-finalen 1998. Vid slutsignalen ser vi hur den långa avenyn i Paris exploderar av glädje.

Landslaget en symbol för mångkultur

Det finns ett före och ett efter 1998 sägs det i Frankrike. Sedan segern har landslaget blivit en institution. Fotbollen är ett diskussionsämne som många respekterar och älskar. Akademiker kan inte längre nobba fotbollen som ämne i sina studier. Politiker ser i segrarna en symbol på att Frankrike mår bra. Macron tweetrar "ses på söndag för att ta hem den" och hans fru Brigitte är med på bilden med spelarna.

Men det finns också skillnader. 1998 var landslaget "Black-Blanc-Beur" (Svart-Vit-Mulatt) och symbolen för landets mångkultur. Alla skulle förenas över klass och färg.

I dag, efter flera attentat och med en stark högerextremism i landet, är det inte samma solskenshistoria. Landslaget är fortfarande en blandning av svarta, mulatter och vita, men fransmän rycker franska flaggan ifrån nationalisterna, i alla fall för en stund. Alla vågar tro på en framtid tillsammans.

Och symbolen är starkare än någonsin: finalen äger rum en ledig dag, just efter nationaldagen. tv-kanalerna slår tittarrekord efter tittarrekord vid varje match och så får jag veta att M6, en stor fransk kanal, hade som motto "0% fotboll" 1998.

"Fotbollen kan vara elak och våldsam"

Jag förvånas ibland över hur nationalistiska fransmän kan vara, men just vid fotbollsmatcherna är det inget jag slår ifrån mig. Det handlar framför allt om glädje. Om lyckan av att dela den med andra. Jag vill krama varenda fransk supporter och även de andra, och får ett stort leende som stannar kvar hos mig från match till match.

Men jag minns också hur fotbollen kan vara elak och våldsam. Jag minns finalen 2006 och jag minns när Zidane reagerar på Materrazis förolämpningar och skallar honom. Jag minns de få minuterna av sorg, och en sarkastisk låt om skallningen som gjorde ett skämt av det hela.

Nu är det tjugo år sedan Frankrike vann och jag hoppas att vi, unga människor, äntligen får uppleva den största festen någonsin. Nu är det dags.