Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Bildbyrån

"Jag hade fel – men här står jag på mig"

Det går inte annat än att älska IFK Göteborgs 2019 och det som kännetecknar innehållet. Slutsatserna? Sluta aldrig tro. Ge aldrig upp. Håll linjen. Men hokus pokus? Icke.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi kan tvista om vilka delar som vägt tyngst på vägen, de går dock bara att ha en bild av nuläget. IFK Göteborg är att räkna med igen.

Sportsligt var det mot Elfsborg det hände, ekonomiskt Benjamin Nygren-försäljningen som vände. Organisatoriskt? Ja, inte har Max Markusson backat sig ur krisen i alla fall, den som kunde fått IFK Göteborg ”att implodera”.

Under de cirka 25 år jag har följt IFK Göteborg i tjänsten har föreningen aldrig anställt som 2019, aldrig gjorts om som nu.

Det var länge lätt att uppfatta åtgärderna som lycksökarens desperata slutdrag.

Utfallet hittills ger klubbdirektören rätt på samtliga punkter, där endast nästa boksluts driftresultat kan förändra den bilden.

LÄS MER: "Att förlänga med Poya var det viktigaste – punkt"

Tillhörde de tålmodigas skara

Max Markusson vill komma ifrån betydelsen av sportsliga resultat.

Jag förstår vad han menar och även om det lätt mynnar ut i ett ägget- och hönan-resonemang vore Blåvitt inte ens 2019 något utan de sportsliga resultaten; hemmasegrarna på Ullevi mot Elfsborg, Helsingborg och AIK.

Där är nycklarna.

Klubben vore heller inget utan medvetna och modiga val på vägen.

2018 tillhörde jag länge de tålmodigas skara, de som gav Poya Asbaghi och Mats Gren året ut innan betygssättning.

Tabellraset och osynlig sportslig utveckling tvingade fram en mer kritisk hållning. Klubbens allsvenska status var hotad och min bild en bit in i oktober var att varken Mats Gren eller Poya Asbaghi var rätt män att leda utvecklingen framåt.

Ett knappt år senare ger utfallet mig fel – och IFK Göteborgs styrelse rätt.

Det var förmodligen rätt att sparka Mats Gren, det var definitivt rätt att behålla Poya Asbaghi. Det var dessutom rätt att redan nu förlänga den unga IFK-tränarens avtal över 2022 och ta in Ferran Sibila. Och när sportcheferna Kennet Andersson och Pontus Farnerud av GP ombads peka ut det enskilt viktigaste draget lyfts just förlängningen med Asbaghi fram.

Nyskapande och kontinuitet i ett.

Ödmjukhet inför alltings förgänglighet

I övrigt vill jag peka på följande: Förstås akademin. Benjamin Nygren hade aldrig sålts för 40 miljoner till Belgien om det inte vore för den. Sedan spelarkontraktens längd. Borta är de osäkra korttidsavtalen och inlåningarna.

Det bygger värden.

Dessutom spelarnas lugn. Det finns på planen en förståelse för varje enskild situation, sällan uppstår stress, ofta skapas lösningar. Så var det inte 2018.

IFK Göteborgs resa från hotat till lyckat är inget hokus pokus.

Det är människorna. Det är visionerna. Det är besluten. Och det är förståelsen av detaljerna. Tillsammans bildar det en helhet under ständig förändring.

Jag uppfattar att även den insikten finns i IFK Göteborg just nu; ödmjukheten inför alltings förgänglighet.

Föreningar som stått så nära branten som IFK Göteborg fortfarande månader in i 2019 har en unik sådan kunskap, men lever samtidigt i det rus plötslig framgång leder till.

Se, vi kan.

Tänk, vi är tillbaka.

Men också, inget är för evigt.

Där står jag på mig.

Plus:

Mats Gren har kritiserats hårt. Bland annat av undertecknad. Samtidigt: Vem förlängde med Benjamin Nygren, knöt upp Alhassan Yusuf, plockade in Poya Asbaghi och tog tillbaka Robin Söder? Ibland är det bra med perspektiv.

Minus:

IFK får inte missa chansen att jabba ned driftskostnaderna. Även om det nu finns ett historiskt stort transfernetto att balansera bokslutet med.

Läs alla tre delar i GP:s serie om IFK Göteborgs lyft:

Del 1: "Det är ingen jävla välgörenhets-organisation"

Del 2: "Efter årsmötet var det lätt att känna: Fy fan, det här blir tungt"

Del 3: "Att förlänga med Poya var det viktigaste – punkt"