Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Bildbyrån
Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Jag blir glad av en gråhårig irländare

När de svenska stjärnorna misslyckades en efter en var det en helt vanlig gråhårig irländare som gjorde mig lyckligast i kväll.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad var det? Jag tittar åt höger. Applåder?

Det var en närmast surrealistisk upplevelse att se människor, varken i papp eller på skärmar utan livs levande med tajmade inandningar och otajmade applåder, på Slottsskogsvallens charmiga träläktare.

Att arrangören trots det dönade ut publikljud ur högtalarsystemen kanske kan skyllas på ovana. Det var ju faktiskt länge sedan för dem också. Det senaste året har all liveidrott skjutits upp, förpackats om till miniatyr, skötts med avstånd.

Nu slapp vi det. Det var idrott på riktigt.

Förbundskapten Karin Torneklint mös omkring i bakgrunden och spejade på delar av den trupp som mycket väl kan skrapa hem ett antal medaljer i Japan.

Men det blev tydligt att det inte är i löpgrenarna Torneklint kan förvänta sig stordåd. Både Andreas Kramer och Kalle Berglund bjöd på ett antiklimax till säsongsstart utomhus då de klev av sina lopp.

Det är snarare i teknikgrenarna Sverige ska ta medaljer. Där finns Khaddi Sagnia, som saknades här i dag, där finns Mondo Duplantis, och där finns mannen som inte går att missa.

Det går ju inte att göra det med Daniel Ståhl. Han slungade iväg diskusen knappa 67 meter med en gäspning i kast två i kväll. Och var naturligtvis besviken över det.

Det säger någonting om det arbete som Vésteinn Hafsteinsson gjort de senaste åren. Islänningen med stenhuggaraura har närmast ensam format om svensk friidrott till en kast och stöt-fokuserad nation. Simon Petersson och Fanny Roos, hans två övriga adepter på världsnivå, var här och imponerade även de.

LÄS MER: Göteborg först ut med publikfest i juni

LÄS MER: Andreas Kramer föll – missade viktiga loppet

”Felsteg, övertramp, snedkast”

Kast tre svepte Ståhl, som varit bäst i världen sex år i rad, i väg på världsårsbästanivå över 70 meter – men trampade över ringkanten och fick plita ner ett kryss i protokollet. Det fick han även i kast ett, fyra och fem. Och de 500 på plats satt och vred sig på läktaren. Skulle det inte bli mer än såhär?

Svaret blev nej. Även det sista kastet följdes av en röd flagg.

Det var i ärlighetens namn lite sammanfattande för den här kvällen. Felsteg, övertramp, snedkast. Det var bara Tilde Johansson av Sveriges potentiella OS-hopp som riktigt levde upp till förväntningarna med 6.54 i sitt tredje hopp.

Kvällens höjdpunkt kom dock knappt två timmar tidigare. Jag mös som mest när den gråspräcklige irländaren Thomas Barr sprang 400 meter häck bättre än någon någonsin gjort här. Det fanns något vackert vardagligt i att se en bra prestation belönas med verkliga applåder.

I en tid där just vardag varit en bristvara och händer som möter andra händer bemöts med dömande blickar och en halvlitersdunk handsprit var det kvällens viktigaste resultat.

LÄS MER: Publiken gjorde bejublad comeback på Slottsskogsvallen

LÄS MER: Svenska idrottarnas oro – fyra års OS-förberedelser i sjön?