Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: TT/BILDBYRÅN

NHL-stjärnorna minns första matchen i världens bästa liga

Vad händer egentligen i kropp och knopp när en spelare får göra NHL-debut?
GP har pratat med några av våra stora stjärnor – som berättar om den första matchen i världens bästa liga.

Niklas Andersson, debuterade för Quebec säsongen 92/93

Visst var det nervöst. En dröm som gick i uppfyllelse också. Nödig är väl att ta i, men lite mer än vanligt. Det släpper ju ganska fort. Jag spelade ganska mycket, för både Mats Sundin och Joe Sakic var skadade.

Jag var center då. Hade en passning i min andra match och ett mål i min tredje. Jag var tvungen att nämna det, då jag gick poänglös i debuten, haha! Jag önskar Rasmus lycka till, men inte mot Los Angeles!

Peter Popovic, debuterade för Montreal Canadiens 1993

Jag var nervös så in i helvete! Men det gick bra för mig. Vi förlorade borta mot Pittsburgh med 1–2 efter sudden. Jag varken satte nån propp eller åkte på nån, haha.

Christian Bäckman, debuterade för St. Louis Blues 2003

Jag minns första matchen mycket väl. Jag blev uppkallad från AHL i februari under mitt första år där borta. Det var en bortaturné som började i Dallas. Jag fick dock inte lira förrän i matchen efter, mot Buffalo borta.

Jag var sjukt nervös – och har aldrig haft så skakiga ben. Jag spelade sju-åtta minuter och vi vann med 3–2 på övertid, så det var helt okej.

John Klingberg, debuterade för Dallas Stars 2014

Jag var lite smånervös, men såg min chans på samma gång. Nervös på ett bra sätt, kan man säga. Det var mot Arizona borta och jag fick nästan spela 20 minuter. Inga poäng blev det.

”Härlig känsla att spela min första match, ännu bättre med en stor vinst", twittrade backen också efter debuten.

Håkan Loob , debuterade för Calgary Flames 1983

Man kommer väl inte ihåg precis alla detaljer, men det är klart att det var jättenervöst givetvis. Det var en start i en helt ny liga och man visste inte vad som skulle hända.

Jag var ju rätt liten i rocken så jag visste ju att det gällde att vara lite smart, man kunde ju inte ge sig in i vad som helst. Det var väl ingen back som var under 195 cm ... så man fick vara lite vaksam.

Vi spelade vår första match ute i Vancouver, det blev ju ett divisions-krig direkt. Matcherna mot dem, Edmonton, Winnipeg och Los Angeles skulle man ju bara vinna, så det blev en utmaning direkt.

Men det gick bra, vi vann med 5-3, och jag fick göra mål. Men jag kan faktiskt inte komma ihåg riktigt vad som hände. Det är ju några år sedan.

Men jag minns att jag fick en fråga från en journalist. Han frågade ”Nu gjorde du mål i första matchen, hur många mål tror du att du kan göra i NHL?”

Då svarade jag med en fråga ”Hur många matcher är det?”

Nicklas Lidström, debuterade för Detroit Red Wings 1991

Jag gjorde min debut borta mot Chicago i gamla arenan Chicago Stadium. Det blev 3-3 i matchen, eftersom man inte hade någon övertid då. Det jag minns mest var hur högljutt det var samt orgeln som spelades och hördes mycket. Men framförallt minns jag hur tufft Chicago spelade med hård forechecking på den mindre isen i arenan.

En otrolig arena att spela i då det kändes som att publiken hängde över isen på så sätt arenan var byggd. Det var en fantastisk känsla att få göra debut i NHL.

Loui Eriksson, debuterade för Dallas Stars 2006

Det är klart att jag kommer ihåg den matchen! Det var borta mot Colorado i Denver. Vi vann med 3–2 på övertid – och jag gjorde mitt första mål i den matchen!

Jag var lite nervös, minns jag. Jag kunde inte riktigt fatta att jag skulle spela min första match i NHL. Pucken? Den har jag sparat!

Fredrik Sjöström, debuterade för Phoenix Coyotes 2003

Phoenix hade börjat säsongen lite halvrassligt – och jag blev uppkallad och fick flyga till stan. Men jag fick inte spela den matchen, utan fick sitta på läktaren. Det skulle skickas signaler till laget, det var inte helt klart att jag ens skulle få spela. Men jag fick åka med laget till Boston – och fick veta på matchvärmningen att jag skulle spela.

Tankarna flög, jag var ruggigt nervös! Jag var 20 år, skulle sova innan matchen – men det gick ju inte alls. Det var fullt påslag, det fanns ingen brist på energi i den matchen! Det jag minns av själva matchen är inte så mycket att komma ihåg. Jag tror att jag spelade fem minuter – och hade en, eller max två, pucktouchar. Haha.

Jag var på isen, åkte överallt, fullt ös. Jag var överallt och ingenstans. Hade noll lugn med pucken. Det var inte mycket att komma ihåg. Jag kände inte att det var wow. Jag tänkte … jaha, det kanske bara blev det.

Men sedan fick jag en match till – och då gick det lite bättre. Sedan gjorde jag mål i min tredje match, mål i min fjärde match och mål i min femte match. Pang på, liksom!

Fabian Brunnström, debuterade för Dallas Stars 2008

Jag hade stått över de två inledande matcherna och skulle få spela den tredje matchen i serien. Jag minns att jag tänkte på väg till arenan: "Tänk om jag gör ett mål! Det hade varit väldigt kul att göra ett mål i min debutmatch."

Och sen så gjorde jag mål. Och sen så kom ett till. Och sen så kom ett till. Och hade matchen fortsatt så hade det nog blivit ett fjärde också. Det var så det kändes. Det var en kväll som puckarna verkligen studsade rätt, jag hade ett flyt, stolpe in så att säga. Jag gjorde även ett fjärde mål som blev bortdömt. Egentligen felaktigt. Men jag nöjer mig med hattricket.

Jag minns hattrick-målet, det var ett viktigt mål i slutet av matchen. Då var det shit, det var helt ofattbart! Jag satt i båset och då kom det upp på jumbotronen: "Fabian Brunnström, den första spelaren sedan 70-talet som gjort tre mål i sin NHL-debut." Det här var inte sant, tänkte jag. Det var overkligt, nästan som i en dröm.

Det är till i dag den mest speciella matchen som jag har gjort. Jag har alla tre puckar sparade – och även bladet till klubban. Jag spelade med two-piece-klubba då, blad och skaft.

Vi flög direkt till bortamatch mot Nashville med vårt plan – och när jag väl satte mig ner och tog på mina hörlurar så kunde jag verkligen landa. Då kunde jag börja reflektera på vad som verkligen hade hänt. Det var en speciell stund.

Börje Salming, debuterade för Toronto Maple Leafs 1973

Jag och Inge Hammarström kom direkt från Sverige och var med på träningslägret. Efter en vecka fick vi flytta in i det riktiga omklädningsrummet – och då hade vi kommit med i laget redan! Om jag ska skryta har jag aldrig spelat i farmarlaget – utan alltid varit där uppe.

Första matchen var hemma mot Buffalo, på en lördag. Vi vann matchen – och jag minns att jag efteråt fick hoppa in på isen igen. Jag blev en av de tre stjärnorna – och fick komma in och vinka. Det var min första vink till publiken. Det var en bra start! Att jag som svensk skulle komma och bli en star, bara det var helt jävla otroligt!

Jag visste ingenting om det, rättare sagt. Min engelska var inte så bra, så jag fattade först inte vad jag skulle göra.

I nästa match spelade vi borta mot Philadelphia, mot de tuffa grabbarna. Jag hamnade i mitt första slagsmål – och efter perioden kom jag in i omklädningsrummet och killarna kom fram och gjorde high five.

”Vet du vem du slogs med?”

Nä.

”Det där var Dave Schultz, den största busen i hela NHL.”

Åh fan, sa jag. Han fick inte in nån träff på mig. Så det var två bra första matcher i NHL.

Joel Lundqvist, debuterade i Dallas Stars säsongen 06/07

Jag var nere farmarlaget i Iowa Stars och blev uppkallad dagen innan. Möte med San Jose hemma. Det var en match, men samtidigt är det en milstolpe i en karriär att få göra sin första NHL-match. Det betydde mycket. Det gällde att fokusera på sitt – och när det väl var i gång så var det inte särskilt nervöst.

Matchen i sig var stor, men det var vanlig hockey. Det gick okej, tror jag. Jag var nöjd – och de var nog ganska nöjda. Jag blev ju kvar ett par veckor till den första svängen, haha. Och jag fick in några smällar i matchen!

Mats Sundin, debuterade för Quebec Nordiques 1990

Det var ett fantastiskt ögonblick att dra på sig en NHL-tröja och åka ut på isen för att möta sina stora idoler, de man följt under sin barndom. Det var smått overkligt och samtidigt otroligt spännande samt utmanade. Rasmus har alla möjligheter att ha en majestätisk NHL-karriär.

Kenta Nilsson, debuterade för Atlanta Flames 1979

Jag kommer inte ihåg så jävla mycket, det är ju hundra år sedan ... Men det är klart att man var nervös, man vet ju inte vad som ska hända. Men jag hade turen att spela i ett väldigt bra lag, Atlanta Flames, det var ju grymt.

Jag minns att vi mötte Quebec i min debut, jag gjorde ett mål och två assist.

Jag hade ju dock spelat i WHA (World Hockey Association) i två år, så jag var mer nervös i Winnipeg än i Atlanta.

Henrik Lundqvist, debuterade för New York Rangers 2005

Jag var andremålvakt till en början. Men det var tidigt på säsongen när jag fick komma in. Jag fick reda på dagen innan att jag skulle spela, så det var ingen surprise. Men jag är alltid nervös när jag ska spela. Alltid. Det kommer jag absolut ihåg tydligt. Men det var också häftigt på nåt sätt att få spela första matchen.

Vi mötte New Jersey borta – och förlorade på overtime, 2–3. Sedan hade vi samma Devils hemma några dagar senare – och då vann vi!

Jag stod jag de nästkommande matcherna – och de vann vi också. Kevin Weekes hade nån skada, så då fick jag förtroendet. Det är den första matchen som jag kommer ihåg tydligt från det året, hur det var i omklädningsrummet. Sedan är resten som en dimma. Det är så många matcher, haha.

Gabriel Landeskog, debuterade för Colorado Avalanche 2011

Jag kommer ihåg att jag inte var särskilt nervös, iallafall inte så mycket som jag trodde jag skulle vara inför min första NHL match. Men i och med att min första match va samma kväll som Foppas tröja skulle höjas upp i taket så va det dubbelt så stort för min egen del eftersom han var min stora idol. Hela dagen gick bra och nerverna var i styr, även uppvärmningen och laddning inför match, men när ceremonin började och Foppa kom ut på isen så insåg jag hur stort de va. Och hur häftigt det va att skaka hand med Foppa när han klev ut på isen. Då kom nerverna. Så när matchen väl började så låg pulsen rätt högt och jag kommer ihåg hur jag missade ett kanonläge mitt i slottet i första bytet, vilket hade varit oerhört häftigt att få göra mål på. Generellt sett så har jag underbara minnen från den kvällen även fast vi förlorade mot Detroit med 3-0 så var det ett minne för livet, speciellt eftersom min familj var på plats också.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.