– Gör vi inget är den snart som allsvenskan i fotboll, säger Mike Helber.
Kontoret är glasat, insynen i det avseendet är total.
Utanför finns en parkeringsplats, tvärs över gatan håller de stora bilhandlarna till.
Mike Helber behöver bara lyfta blicken från datorn för att se det. Där de flesta av oss ser trist svensk stadsplanering ser Mike Helber möjligheter.
– Vi har nått taket, vi måste hitta nya möjligheter att få in pengar annars dröjer det inte länge förrän vi inför säsongen säger ’Vi ska försöka ta oss till slutspel och sedan kan allt hända!’.
Det är å andra sidan något Linköpings amerikanske klubbdirektör kan, att hitta nya vägar. För Linköping är en av de fyra stora, klubben har elitseriens största omsättning trots att inkomstmöjligheterna är begränsade.
Hallen ägs av Linköpings kommun, hyran är elitseriens fläskigaste, 22 miljoner kronor om året, samtidigt som lönekostnaderna ligger i topp.
Linköping hyr ut spelare till KHL och Mike Helber råkade på en resa stöta på Hugo Stenbeck.
– Vi är båda amerikaner, han gillar hockey, lyder Helbers korta version.
Så hade svensk idrott sin första miljardär. Och det blev sådana lösningar också.
– Vi kunde inte lösa Hlinka, jag berättade det för honom, han sa bara ’Jag tar mellanskillnaden.’
Plånboken öppnades och så var saken ur världen.
Visionerna kan ofta vara otydliga i svensk idrott. Hockeyn är inget undantag, möjligen är det en nationell försiktighet, något Helber inte behöver bromsas av.
– Görs inte något är elitserien inte en B-liga ens om några år, utan en C-, D-, E- eller rent av F-liga. Då är den i nivå med allsvenskan i fotboll.
Solen kastar långa skuggor i industriområdet öster om Stångebroån, parkeringsplatserna är en möjlighet till expansion, Helber dyker ner framför datorn och skriver ut en sida.
Reklam, idrottsmedicin, utbildning och konferenser – det är inte ett försök att uppfinna hjulet men ett sätt att få hjulen att snurra.
Helber åkte till Sverige för att skaffa sig arbetslivserfarenhet, två års ishockeyspelande i Sverige godtogs av den högskola Helber hade siktat in sig på. Problemet var att betygen inte räckte till, utbildningen fick han i stället vid Linköpings universitet, han träffade kärleken och nu har han snart bott större delen av livet i Sverige.
Det blev en resa också med LHC, från division II till elitserien och SM-finaler med Mike Helber på isen och därefter i organisationen.
Helber ser dock ändstationen.
– Elitserien är bra men marknaden måste växa. Blir det en ren Europaliga så blir det något för storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö. Då kan inte vi, Jönköping och Karlstad vara med.
Perspektivet från kansli, kontor och styrelserum ger en visionär syn på framtiden, även om det från det hållet inte kommer något konkret. Antingen vill de inte eller också finns det inget nedpräntat om hur de skulle vilja ha framtiden.
Från is, avbytarbås och omklädningsrum räcker det gott med nutid.
Magnus Johansson är tillbaka i elitserien och Linköping efter ett år i NHL och ett i KHL.
– Jag tror på elitserien. Det är stark publikt och spelarna tycker om att spela i elitserien, säger LHC-veteranen.
Spelarna gillar den, ja. Så länge pengarna finns. Genomsnittslönen för spelarna i elittruppen är nästan 160 000 i månaden.
Det är sådana pengar som avvärjer hotet från Finland och Schweiz och gör att publikmagneter som Tony Mårtensson, tjeckerna Hlavac och Hlinka finns på svensk mark.
Den svårflörtade publiken i Linköping lockas av sådana spelare och de ser dem hellre mäta sig med spelarna i HV 71 än till exempel med de i Avangard Omsk.
– Ja, men blir folk medvetna om att Jagomir Jagr spelar i Avangard Omsk, då fyller vi hallen. Det garanterar jag, säger Helber med övertygelse.
