Leksands Tobias Forsberg efter den otäcka smällen i matchen mot Färjestad i början av november.
Leksands Tobias Forsberg efter den otäcka smällen i matchen mot Färjestad i början av november.

Hjärnskakningarna ökar dramatiskt i hockeyn

ANNONS
|

Leksands Tobias Forsberg hinner aldrig se Ole Kristian Tollefsen. Färjestadsbacken kör rakt över honom och han faller handlöst ner mot isen.

Sjukpersonal skyndar till, en ambulans körs ut på isen.

Snart står det klart att ytterligare en hjärnskakning inom hockeyeliten ska läggas till statistiken. Och det är precis så här de flesta tillkommer – orsakade av en tackling, där mottagaren inte ser den tacklande spelaren innan kollisionen sker.

– Den är hård, den är korrekt, den är rätt in i kroppen på Tobias Forsberg och det är absolut ingen utvisning, säger C Mores Niklas Wikegård om situationen i tv-sändningen.

– Men Ole Kristian Tollefsen fick faktiskt matchstraff i den här situationen, påpekar programledaren Lasse Granqvist.

ANNONS

– Ja, men det är för att man överreagerar.

Yelverton Tegner arbetar som läkare för Luleå Hockey. Han har samlat data från klubbens hjärnskakningar sedan mitten på 1980-talet och har länge fört en kamp för att få andra klubbar att prioritera och utbilda sig i frågan.

– Antalet hjärnskakningar har ökat över tid, helt klart, konstaterar han.

Den stora anledningen bakom utvecklingen rör bristen på respekt.

– Från början var syftet med tacklingen att erövra pucken. Nu har tacklingen blivit någonting man gör för tacklingens skull. Det fanns till och med en tidning som för ett tag sedan delade ut pris för bästa tackling, då blev jag upprörd.

Bland andra bakomliggande faktorer nämner Tegner borttagandet av red line offside-regeln, som gett spelet ett högre tempo. En annan anledning är, kanske något förvånande, förbättrade skydd.

– Axelskydden med den plastförsedda kåpan har blivit ett vapen, de träffar spelarna hårdare. Tidigare fick den som tacklade med armbågen en mindre blodutgjutning på grund av att skyddet var dåligt. Dessa småskador ser man inte längre.

Historiskt har det funnits ett stort mörkertal gällande hjärnskakningar, någonting som trots bättre utbildade klubbläkare fortfarande är ett problem. Siffror för nettohjärnskakningar (mottagna minus utdelade) skiftar från +14 till -21 mellan lagen i SHL – en orimligt stor skillnad, säger Yelverton Tegner.

ANNONS

– Statistiken visar liknande siffror från Luleå och Djurgården. Klubbarna sticker ut som de med flest hjärnskakningar, men också som de klubbar med de läkare som är mest engagerade i frågan. Jag tror det finns ett samband där, säger han.

– Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det finns doktorer som är mindre bra på att diagnostisera än andra. Det finns en stor skillnad i kunskap mellan lag och vi måste bli bättre på att utbilda i frågan.

Bristen på kunskap leder inte bara till ett sämre statistikunderlag, det kan också få förödande konsekvenser. Tegner berättar om en ung rugbyspelare från England som utan att förstå att han tidigare drabbats av en hjärnskakning gav sig ut på planen igen. Spelaren fick en ny smäll mot huvudet och drabbades av en så kallad second-impact syndrome och avled kort därefter.

– Det är det här vi kämpar för inte ska hända i Sverige. Därför måste våra läkare vara mycket bättre. Jag har exempel på där en spelare råkat ut för en smäll och domaren meddelat medicinskt ansvarig att det måste vara en hjärnskakning, benen vek sig. Men medical team väljer ändå att tillåta spelaren fortsätta. Då varken bryr man sig eller förstår problemet.

ANNONS

Utöver bättre utbildade klubbläkare hoppas Yelverton Tegner på ett trendbrott i mentaliteten kring tacklingar.

– Om två står och kampar om pucken, låt dem göra det – gå inte in som tredje gubbe och kör över motståndaren. Man kan erövra pucken på andra sätt. Vi måste utbilda våra spelare i att använda tacklingarna på rätt sätt, inte för att skada motståndaren.

Innebär att hjärnan kommit i rörelse efter att huvudet mottagit en smäll. Vid en hjärnskakning kan man förlora medvetandet eller minnet för en kort stund. De vanligaste symptomen är huvudvärk, yrsel, förvirring och minnesförlust.

En SHL-spelare som diagnostiserats med en hjärnskakning rehabiliteras genom att genomgå samtliga steg i hjärntrappan:

1 Hjärnvila – spelaren vilar hjärnan och undviker aktiviteter som kräver hög koncentration, som tv-tittande, till dess att symptomfrihet varat i 24 timmar.

2 Lugn träning – cykelträning eller jogging med låg ansträngningsgrad.

3 Teknikträning – spelaren får delta i uppvärmning samt teknik och passningsövningar.

4 Träning utan kontakt – spelaren deltar i träningar med undviker fysisk kontakt. Lätt styrketräning kan påbörjas.

5 Full träning – spelaren deltar helt fullt i lagets normala träning.

6 Återgång till match – Om möjligt bör detta beslut tas tillsammans med medicinsk personal. För att underlätta beslutet kan man ta hjälp av neuropsykologiska tester.

Fakta: Diagnostiserade hjärnskakningar, treårstrend

2009/2010

Antal hjärnskakningar: 24.

Hjärnskakningar per lag: 2,4.

2010/2011

Antal hjärnskakningar: 30.

Hjärnskakningar per lag: 3.

2011/2012

Antal hjärnskakningar: 33.

Hjärnskakningar per lag: 3,3.

Källa: Yelverton Tegner. I statistikunderlaget ingår tio lag från den högsta divisionen.

Fakta: Nettohjärnskakningar 2006–2012

(Mottagna minus utdelade.)

Lag 1: 14.

Lag 2: 7.

Lag 3: 5.

Lag 4: 4.

Lag 5: 4.

Lag 6: 2.

Lag 7: -2.

Lag 8: -4.

Lag 9: -9.

Lag 10: -21.

Kommentar från Yelverton Tegner: De här siffrorna borde ha varit kring noll om alla lagen hade haft lika bedömning. Det finns inget skäl att tro att vissa klubbar ska ådra sig fler hjärnskakningar än andra, eller ge fler än andra. Det finns inga klubbar som sticker ut på det viset. Den enda slutsatsen man kan dra av det är att det finns doktorer som är mindre bra än andra på att diagnostisera.

ANNONS