Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/10

Från skolbänken mot NHL

Det finns dagar när Rasmus Dahlin går till skolan som vilken 17-åring som helst. Det är han inte. Han är landets mest talangfulle hockeyspelare.

Träningen i Frölundaborg är över sedan länge och klockan tickar. Minut efter minut. Spelarna försvinner en efter en in i omklädningsrummet, men Rasmus Dahlin dröjer sig kvar på isen. Som vanligt, vill säga.
Han är fortfarande yngst i laget och därmed den som måste samla ihop alla puckarna efter de andra. Backen med gallret är bara 17 år, men kan nästa sommar bli den förste svensken sedan Mats Sundin att gå som nummer ett i NHL-draften.
Hur mycket läser du själv om allt som skrivs om dig?
– Det kommer såklart upp nåt ibland på sociala medier, men det är inte så att jag letar efter det, svarar Dahlin snabbt. 
Du kollar inte aktuella rankningslistor?
– Nä, så fort jag ser nåt sånt så vill jag inte gå in och kolla. Då låter jag bli. Det är långt kvar. Det är så mycket som kan hända … det är bara att fortsätta och jobba vidare!
Nio månader till draften är inte så långt?
– Nio månader i hockey är lång tid, svarar Dahlin moget.

Han har utvecklats snabbt. Inte bara på isen och i gymmet, utan även verbalt. Killen som för två år sedan, när han startade på hockeygymnasiet i Göteborg, bara svarade med ja eller nej på frågor har nuförtiden långa och utförliga svar.
Känner du en press den här säsongen?
– Jag vet inte hur det kommer att bli. Vi får helt enkelt se hur det är med det. Alla fokuserar på sitt eget spel. 
Men konkurrenterna vet förstås om Dahlin – och kommer att försöka utmana både fysiskt och verbalt. Stjärnan Dick Axelsson i Färjestad blev exempelvis irriterad i en träningsmatch – och utmanade Dahlin på fight. 
Tror du att fler kommer att försöka på samma sätt?
– Nä, det är väl inget som jag tror. Händer det så händer det! Jag ser det som ett gott bränsle.
Nästan så att du gillar det?
– Ja, nästan så! Jag har inget emot det, haha. Jag lyssnar inte så mycket. Jag spelar hockey.
Om du frågar polarna Oliwer Fjellström och Filip Westerlund så svarar bägge att Dahlins främsta egenskap är att han är så seriös med sin hockey.
– Haha. Det är väl bra att de tycker det! Jag tycker samma sak om dem, faktiskt. Vi är ett gäng spelare som är väldigt seriösa. Vi hjälps åt väldigt mycket. 

Trion brukar hänga tillsammans, oftast hemma hos Dahlin. Laga mat, diska och förstås spela tv-spel. Favoriterna är COD, GTA och NHL. Och även om Westerlund säger att han är bäst ...
– ... så stämmer det inte! Det är dagens lögn, svär Dahlin.
Varför är ni alltid hemma hos dig, Rasmus?
– Jag har en mysig lägenhet. Filip har inte lika mysig lägenhet som jag har … och så gillar han inte att ta disken heller, så han utnyttjar mig lite sådär, ler han.
Du har ingen diskmaskin?
– Jo, jag har! Men jag har inte kopplat in den än … det funkar bra ändå. Det är skönt att vara hemma också.
Och så är det mer blommor hos dig, eller?
– Haha. Lite, kanske. Jag sköter palmen jag fick i fjol. Den står skitsnyggt vid soffan. Den lever än så länge, skrattar Rasmus.
Men vem lagar maten när ni umgås?
– Äh, jag får ge den till Filip, faktiskt. Han är skicklig på att laga mat. Jag skulle säga att han har en riktigt god schnitzel, faktiskt.
Schnitzel?
– Den är med ost och skinka. Det är imponerande.
Oliwer Fjellström har lirat med Rasmus ända sedan han flyttade från lilla Grästorp till Lidköping som sexåring. Och nu spelar de tillsammans även i Frölunda.
– Vi var ett gött gäng som gillade att träna. Alla brann för det. Att det var så många som verkligen hade viljan gjorde att alla utvecklades bra. 
Fanns det en galen tränare också?
– Ja, Martin brann också för det! Det var jävligt viktigt. Det var en stor del. Han var kunnig och han lärde oss mycket. Det var skillnad på oss och bandyn. De tyckte om att ta det lugnt – och så kom vi och körde hårt. Vi satte tidigt i gång med fys på somrarna, berättar Oliwer.

Rasmus minns. Martin som Fjellström nämner är pappa till Rasmus – och den som såg till att satsningen inleddes.
– Så är det väl. Det har präntats in att det är träning som behövs. För att nå dit vi vill. Det var tufft i Lidköping, precis som här i Frölunda. 
Kanske det är därför det finns fyra spelare från samma årskull i HC Lidköping här i Frölunda nu?
– Ja, vi har tränat hårt sedan vi var små. Vi började med sex pass i veckan vid tolv års ålder, tror jag. 
Förra säsongen vägde Dahlin drygt 70 kilo. När pucken släpps i Scandinavium på lördag stannar vågen på 85 kilo.
Träning, träning och åter träning. Pubertet. Och kost, förstås.
– Det märks snabbare att jag varit i gymmet. Jag får svar från kroppen.
Och så äter du bättre nu?
– Ja. Mer, framför allt! Vi brukar dra och käka direkt efter skolan.

Vi åker med gänget till skolan. Dahlin, Westerlund och Fjellström ska in på lektion i engelska, men då backcoachen Pär Johansson dragit ut på en genomgång blir det en aning sen ankomst till Katrinelund.
Rasmus tar på sig den svarta ryggsäcken i läder – och du kan inte ana att den här killen i bakåtvänd keps rankas som nummer ett av kanadensiska hockeyexperter inför draften nästa sommar.
– Det går bra! Vi har ett litet specialschema. Vi klarar av det vi ska göra … vi läser svenska, engelska och matte. Och inte i de mängderna som de andra gör, så vi klarar av det ganska bra. 
Det måste vara skönt att ha det specialanpassat?
– Ja, vi är ju iväg när de andra går i skolan. Vi kommer dit på eftermiddagen. Det finns andra idrottare också, några fotbollsspelare i IFK Göteborgs A-lag, nån tennisspelare. 
Är det trist att missa det liv som vanliga 17-åringar har? 
– Jag tycker inte att jag ska klaga när vi har det som bra som vi har det. Det är klart att det är lite tråkigt, men vi får göra det vi älskar.

Apropå Kanada, i somras kom till och med klassiska tv-programmet Hockey Night in Canada på besök till både Göteborg och Lidköping för att prata med och om Dahlin. Avsnittet sänds i december, lagom till det JVM som är ett av säsongens stora mål för Lidköpingskillen.
Vad kommer att bli din största utmaning i vinter?
– Det tror jag är att ligga på en bra nivå i varje match. Att spela på den högsta nivån som jag kan. Det tror jag är allas utmaning. Det är min med.
Du kan garanterat förbättra allt i ditt spel – men vad kommer du att fokusera mest på?
– Mitt försvarsspel! Det försöker jag att jobba extra mycket på. Sedan är det lite smådelar som behöver justeras … vi jobbar mycket med video, ser vad jag förbättra. Jag ser klart och tydligt vad som är fel. Det är många videogenomgångar.
Hur mycket betyder Roger Rönnberg för framgången?
– Oerhört mycket! Hade inte han varit här så tror jag inte att jag varit uppe i A-laget så tidigt, faktiskt. Lyssnar du på honom så blir det bra, liksom. Han är sjukt bra måste jag säga.
Inte för tuff då?
– Jorå. Men det är bra! Du får inte slappna av. Jag tror att det är det som krävs. Han är hård men rättvis. Han vet vad som krävs.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.