Han är en av veteranerna i Frölunda Indians. Endast Joel Lundqvist har varit i klubben längre än Nicklas Lasu. Första SHL-matcherna (då Elitserien) gjorde han redan under säsongen 2007-2008. Nu känner de flesta igen Lasu som slitvargen, centern som ska döda boxplay och som kämpar i varje byte. Under tiden som junior var han en riktig poängmaskin.
Sista året med J20-laget i Frölunda gjorde han 53 (19+34) poäng på 41 matcher. Siffror han aldrig varit i närheten av som senior.
– Det var längesen, säger han och skrattar.
– Men jag skulle säga att jag spelar på samma sätt nu som då. Det är bara det att det är mycket svårare idag. Jag spelar på samma sätt fast har lite olika roller. Då var jag forward, du är jag center. Men det är klart att man vill vara med och bidra och hjälpa laget genom att göra poäng.
Ser du sig som center idag? Trivs du?
– Ja, det gör jag! Jag har varit center i fyra år och trivs med rollen. I dagens hockey går det inte att bara vara bra på en sak, du måste vara bra på fler saker. Min utmaning är att göra mer poäng men jag ska göra det på mitt sätt. Jag ska inte göra poäng på samma sätt som en sådan som Ryan Lasch. Min roll är ju annars väldigt tydlig. Jag ska vara hård och jobbig att möta.
– Sen ska jag bidra. Så är det för alla i Frölunda. Vi har fyra femmor som ska producera, det behöver man för att vinna en säsong. Det tycker jag är en skillnad mot många andra lag i ligan – de har inte fyra kedjor som producerar.
– Det finns ingen i Frölunda som bara är här för att spela defensivt, eller för att tacklas. Är du här så ska du kunna göra skillnad på isen.
Årets säsong började ganska tungt för Frölunda i SHL med dubbla förluster mot först Malmö och sedan Brynäs. Elva nya spelare hade kommit under sommaren sedan guldlaget plundrats på spelare. Men Lasu – han var aldrig orolig.
– Det är klart att det var många som försvann där … men många av de viktiga spelarna var ju kvar. Roger är kvar också. Joel är kvar. Sen är det klart att det tar tid för de nya att lära sig hur vi spelar och komma in i vårt spelsystem. Att bli trygga i det. Vi började ju inte om från början i år utan vi började väl någonstans i mitten.
– Jag kan förstå kritiken vi fick i början men vi var trygga hela tiden hur vi skulle göra. Vi visste att det skulle ta lite tid att lära känna varandra.
När Nicklas Lasu slog sig fram genom Frölundas organisation såg klubben helt annorlunda ut. Då värvades ofta utländska importer in och fick höga löner – utan att leverera på isen. Antal egna produkter i A-laget var inte i närheten av dagens nivåer. Men ordföranden Mats Grauers har lett en rejäl ombyggnation av Frölunda som på isen har letts av Roger Rönnberg. En resa som Lasu fått uppleva inifrån.
– Hela föreningens tankesätt är ju annorlunda nu. Det handlar om att utveckla spelare och det gäller även de äldre. Kolla bara på en sådan som Joel, på mig, Christoffer Persson. Det finns många som blivit mycket bättre här oavsett ålder. Det gör ju att du inte behöver göra panikvärvningar … eller panik, de kortsiktiga och dyra värvningarna som klubben gjorde förr slipper man nu.
– Sen är det ju bara att tänka på alla killar som kommer fram här nu. Tänk om tio år. Då vill de komma tillbaka.
Är du kvar om tio år?
– Haha! Om tio år? Nja … då är jag ju 37! Då hoppas jag att jag sitter och gnäller på läktaren och tycker att allt var bättre förr.
Hur har intresset kring er förändrats sedan guldet? Märker du någon skillnad?
– Det är fler som kommer fram nu än innan guldet. Jag tycker bara att det är roligt. Ibland kanske man vill vara lite själv men då sätter man sig inte på Avenyn. Jag tycker mest det är roligt att så många barn känner igen en på stan. Det är ofta någon kille som pekar lite och så … för mig är det så tydligt och det är bara roligt. Då kan man gå fram och säga hej och så.
Trivs du med det?
– Trivs och trivs … det är lite roligt när man blir igenkänd för något positivt. Jag var ju faktiskt med på den tiden när vi förlorade åtta raka matcher, då var jag ju ganska ung. Då sa jag till Frida (sambon) att jag inte går och handlar. Det får du göra. När jag gick och handlade så fick jag ju höra ”Vad fan! Vad gör ni? Varför är ni så dåliga?”. Då kände jag lite att då kan du gå och handla. Det finns ju för och nackdelar. Men det är mest roligt och det ger massor av energi.
Sambon Frida har varit vid hans sida i drygt åtta år. Paret är förlovade sedan två år tillbaka och fick tidigare i höstas en liten dotter – parets första barn. Frida har fått stå ut med mycket enligt Lasu själv. Särskilt då Frölunda förlorar en match …
– Om vi torskar och jag är bedrövlig då är det inget kul. Jag kan vara otrevlig hemma och det är stor skillnad mot hur jag är om vi har vunnit. Om man förlorar på en lördag så kan jag ju bli tråkig, tyst och negativ hela söndagen. Ser bilder från matchen tänker vad jag hade kunnat göra annorlunda.
– Men om man vinner så är det mer att man vill hitta på saker. Gå ut och käka eller något som är trevligt. Hon har fått stå ut med mycket och det är tur att hon finns.
Vad betyder hon för dig?
– Hon är ett filter för mig, lätt att prata med. Hon är ju en gammal handbollstjej som har varit med i ett omklädningsrum. Hon fattar det här med elitidrott och sen ser hon och tänker lite annorlunda än vad jag gör. Det har utvecklat mig på ett sätt och gjort att jag kanske tänker och gör saker lite annorlunda. Hon har gjort mig bättre, så enkelt är det.
Dags att fria?
– Haha! Vi är ju förlovade … men vi ska väl göra något åt det i framtiden.
Du tänkte inte fria från Götaplatsen i våras?
– Då hade jag blivit mobbade av lagkamraterna, säger Lasu och garvar på nytt.
Hur var det att få vinna SM-guldet? Firandet?
– Det var något speciellt! Det var liksom ”FAN! Nu har vi vunnit”. Vi var bäst och det kunde ingen ta ifrån oss. Sen var det på Götaplatsen så coolt. Jag var ju med senast på Götaplatsen när de vann. Då var jag ju så ung att jag inte minns allt. Det är ju alltid stort tryck när vi spelar slutspel.
Många ser Nicklas Lasu som den naturliga arvtagaren till kaptensbindeln den dagen Joel Lundqvist lägger skridskorna på den berömda hyllan. Något som Lasu själv hoppas ska ta många, många år.
– Joel kommer ju aldrig lägga av! Det hoppas jag är väldigt långt bort. Han ser så pass bra ut nu och är en fantastisk kapten. Jag hoppas jag får spela mycket mer med honom för det finns alltid något att förlora.
På vilket sätt är han fantastisk?
– På något sätt är han ju helt barnsligt kär i att vinna. Det smittar av sig. Det finns inte en träning där han inte tar i allt han har. Man blir lite som man umgås och det gäller hela föreningen. Kör en person så kör två, sen hänger alla på.
– Joel vill hela tiden bli bättre. Det är alltid hundra procent eller ingenting. Han är väldigt noggrann, proffsig i sitt sätt att träna. Det finns inga träningsmatcher, inga lätta matcher. Det finns massor att lära av Joel. Det kanske de yngre inte riktigt fattar men sen rullar polletten ner och då fattar alla.
– Sen kan han bli så jävla arg att det är helt galet …
Han har varit Frölunda trogen hela karriären och hoppas att han får vara det.
– Det har ju funnits år då jag känt att jag inte varit tillräckligt bra. Men man kan aldrig veta när det gäller idrott på elitnivå. Ett år kan de vilja ha kvar dig, nästa år kanske de vill göra sig av med dig. Men för mig hade det varit svårt att spela för ett annat lag.
–Procentchansen på att jag skulle dra på mig Färjestads-tröjan? Den är ganska låg den …
