Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/12

"Det är nästan så att man inte kan ta in det"

Tårar föll och en tröja hissades när Niklas Andersson blev odödlig i Scandinavium. – Det är nästan så att man inte kan ta in det, säger Frölundas enda nummer 24.

Säsongerna 2003 och 2005 är oförglömliga för Frölundasupportrarna, då vann klubben två av sina totalt fyra SM-guld genom tiderna och Niklas Andersson var en av lagets viktigaste spelare.

Inför lördagens möte med Skellefteå var det så dags för Andersson att hyllas i ett fullsatt Scandinavium. Tröja nummer 24 hissades i taket och fansen bjöd på ett specialtifo tillägnat legendaren.

LÄS OCKSÅ: Pappa Niklas pikar sonen efter oväntade valet: "Hur hade du mage?"

Lias hyllade pappa

Extra känsloladdat blev det när Niklas, till tonerna av Bruce Springsteens "Glory Days", väl klev ut på den röda mattan. Då brast det för sonen Lias Andersson som kom till Frölunda inför säsongen.

– Det var när alla gamla klippen spelades som man fick tillbaka alla minnen och allting kom på samma gång. Man vet ju hur mycket det har betytt och hur mycket mamma har stöttat honom, så det var svårt att hålla tårarna tillbaka. 

När pappa väl var ute på isen ville Lias Andersson – likt bland annat Rob Blake, Tomi Kallio och Mats Grauers – säga några väl valda ord.

– Jag vill säga tack för att du har alltid ställt upp och varit där och sett till att jag har kommit dit jag är i dag. Och så skulle jag vilja tacka för numret också, sa Lias och lämnade över tröja nummer 24 till pappa och tog på sig nummer 61.

LÄS OCKSÅ: Känslofyllt när 24 ska pensioneras

Ögonblicket blev känslosamt för huvudpersonen själv som sedan tog över mikrofonen.

– Tack snälla för det här varma välkomnandet. Jag blev lite rörd nu när jag fick tillbaka min tröja, det var på tiden, sa Niklas Andersson och inledde sedan att tal där han tackade alla som betytt mycket för honom genom sin karriär.

GP fick en pratstund med legendaren i matchens första periodpaus, och det var en märkbart rörd Andersson som berättade om sina känslor.

"Stå i centrum är egentligen inte min grej"

– Det här med att stå i centrum är egentligen inte min grej, men det här var väldigt trevlig ändå. Det är nästan så att man inte kan ta in det. Det är nästan overkligt. Den känslan värmer givetvis men den är nästan ogreppbar. säger Niklas Andersson och fortsätter:

– Det har varit en turbulent dag. Man ska säga några väl valda ord och inte missa att nämna någon, och jag hoppas att jag inte gjorde det. Det var min största rädsla, för det finns så många som man kanske inte först tänker på, som läkare och personal.

Hur är det att höra 12 000 supportrar sjunga ens namn?

– Jag sa det till min fru, att så här vill jag bli väckt varje morgon, bara så du vet, säger Niklas Andersson och skrattar.

– Det är en anledning till att jag höll på så länge, det här engagemanget. Hade det varit tomma läktare så hade jag nog inte hållit på så länge, det tror jag inte.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.