Okej, kraven är skyhöga.
Men inför årets sista SHL-match, mot 125-årsjubilerande Djurgården i ett fullsatt Globen, hade Roger Rönnbergs grabbar endast gjort ett mål på tre matcher utanför 031-området (0-1 mot Linköping, 1-0 mot Luleå och 0-4 mot Leksand).
Mot Djurgården blev det i alla fall mål.
Men inga poäng.
Vad det berodde på?
Mest på att Djurgården redan nu slåss med näbbar, klor och alla andra kroppsdelar och tillhyggen för att gå till slutspel. Och för att Frölunda har en sådan bekväm tabellposition att det kanske, kanske kan vara svårt att pressa ut det yttersta och innersta dag efter dag.
Samtidigt:
Det är drygt två år sedan Frölunda vann en seriematch på bortaplan mot just Djurgården. Dessutom har stockholmarna en viss Robert Ohlsson som tränare numera, och vem kan Frölunda bättre än han?
Hur som.
Efter en jämn förstaperiod som också slutade 1-1 kunde Djurgården rycka ifrån i den andra, främst tack vare klokt boxplay och smart omställningsspel. Stockholmarna brukar spela extremt fysisk hockey mot Frölunda, men inte denna afton. Det var mer smartness och mer vilja som segrade över kunskap och trötta ben.
3-1 efter två kunde lika gärna ha varit 4-1, men ett mål för hemmalaget dömdes (felaktigt?) bort.
I sista perioden höjde sig Frölunda, tog tag i spelet och satte igång skridskoåkningen rejält och pressade duktigt. När Nicklas Lasu biljardstötte in 2-3 efter knappt halva tredje tändes hoppet igen och efter det följde ett par spel i numerärt överläge. Men utan resultat.
Det kan tolkas som tydliga tecken på slitna kroppar och trötta hjärnor; det där sista fattades för verkligen orka komma ikapp och förbi.
Sista minuten, när Johan Gustafsson hade lämnat kassen, var trycket enormt. Christoffer Ehn hade bland annat ett jätteläge, men missade hela målet.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.