Det är rätt man på rätt plats. Jan-Ove Waldner är en stor favorit i Kina.
Respekterad, beundrad och omsvärmad. Han avslutar den långa landslagskarriären på rätt ställe.
- Ska jag spela en final till ska det vara här, eller i Sverige, säger han.
Det började här. På sätt och vis. Det är länge sedan nu, det hände sig på den tiden att en ung svensk pojke reste till Kina. Han hette Jan-Ove Waldner, han var 15 år gammal, stor nog att vara landslagsman i bordtennis men för liten att åka så långt ut i världen på egen hand.
Sällskap fanns, Erik Lindh, en begåvad pingisyngling från Kungälv, var med. De bröt mark. Året efter följde Jörgen Persson och Johnny Åkesson.
Unga och nyfikna, villiga att bli bättre, sugna på äventyret och skickliga nog att föra svensk bordtennis framåt, att förvalta arvet från Hasse Alsér, Kjell Johansson och Stellan Bengtsson - de som valt Japan, då världsledande i sporten, som ett led i utvecklingen.
Den långa resan österut var början på en epok, en saga, lång och lycklig och med dramatiska inslag.
Det är här i Kina, i Shanghai, den kokande kittel, detta trångbodda inferno med trafik så galen och intensiv att det kan behövas psykoterapi efter en vecka här, detta kapitalistparadis i världens största kommunistiska stat, det är här säcken skall knytas ihop.
- Det var så jag såg det. När det blev klart att VM skulle gå här såg jag det som ett mål. Första målet var OS i Aten, gick det bra där eller att jag kände att jag hade chans så var andra målet att spela här. Ja, det var det hit jag siktade.
Till Kina, där sporten är som störst, där Jan-Ove Waldner kallas det evigt unga trädet.
Det har varit en lång resa. Han var bara sex år när två år äldre brodern Kjell-Åke och J-O provade på bordtennis under en sportlovsvecka. De hade spelat hemma i Bredäng, en av Stockholms södra förorter. Bord fanns i källaren i hyreshuset, bland skrubbarna, i en kulvert, det var svingar för minimala utrymmen och ballongplockning var det inte tal om.
Talangen fanns. En ledare för Ulvsunda ville ha de båda bröderna, men Spårvägen låg närmare, SL-hallen var nästgårds - därför blev det Spårvägen.
Där fanns fyra bord. Ett elitlag och ungdomar. Inte några småttingar, inga sexåringar.
- Den store kan vi ta, men den lille... Nej, han är för liten.
Efter lite övertalningen gav han med sig. Lille Janne fick hänga på storebror Kjell-Åke.
- Ok, han får vara med som mascot, då.
Ett felaktigt beslut som blev rätt.
- Den ledaren fick väl höra det i tio år, berättar Kjell-Åke Waldner.
Det skulle kunna vara Brad Pitt. På turné för att prata om nästa film. En halvtimme åt gången. Journalist efter journalist. Flest svenska men också kinesisk press. Vi sitter i lobbyn på det hotell som ligger strax intill Shanghai Gymnasium, där de 48:e världsmästerskapen i bordtennis avgörs.
Lobbyn är stor, det finns utrymme för flera bord och ballongplockningar skulle inte vara något problem. Det är storslagen och en smula smaklös miljö så exklusiv att förutom bordtennisspelarna domineras hotellet av japanska gäster.
J-O får ner en hamburgare under en intervju, slukar en cappucino under nästa och sedan står jordgubbsmilkshake på menyn.
Kjell-Åke ordnar fram det.
Storebror fick frågan av hustrun vad han egentligen gör på alla dessa turnéer.
- Skaffar bananer. När hon förstod att det var sant så undrade hon hur jag kunde få så mycket betalt för att göra något så enkelt, säger Waldner den äldre.
Stjärnan pratar på. In i bandspelare efter bandspelare. Avbrotten är fotografering ute i verkligheten. Landslagskamraterna försvinner ut på stan. Till marknaden, och:
- Do you want bags? Shoes? Do you want watch? Lolex?
Kapitalismen är verkligen påtaglig i Kina.
Jörgen Persson och Jan-Ove Waldner. De är ett par. Det är som ett äktenskap. Första gången de stötte på varandra var 1978. Jörgen från Halmstad, Jan-Ove från Stockholm.
- Vi var båda väldigt små. Jag blev som en speta först när jag fyllde 15, berättar Jörgen.
Det var ungdoms-SM, pojkar B kallades det då. Jörgen vann.
- Han grät efter finalen, berättar parhästen och dubbelpartnern.
Sedan dess har de följts åt. I 27 år. De kan varandra utan och innan. Känner till varje svaghet och styrka. Det är ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt och förtroende.
- Hade Jörgen lagt av tidigare så hade jag nog också gjort det. Och hade jag slutat hade nog inte Jörgen fortsatt så här länge, säger J-O.
Han föddes 3 oktober 1965. Pappa Åke och mamma Marianne döpte honom till Jan-Ove, i Sverige känd som J-O men storebror Kjell-Åke säger alltid Janne.
De har ett speciellt förhållande. Självfallet. De följdes åt som bordtennisspelare tills lillebror var 11 år, därefter lämnade han Kjell-Åke bakom sig.
- Jag kunde fortfarande slå honom. Han kunde besegra de flesta andra men jag kunde ta honom för jag kunde göra det taktiskt. Jag kunde honom bäst.
Det kunde gå hett till. I den åldern finns det inget roligare än att spöa storebror och knappast något som är värre än att förlora mot lillebror.
- Spelade vi fotboll i var sitt lag och vi ledde kunde han komma i hundra kilometer och sparka ner mig bakifrån. Efter tre gånger var det kört. Då blev det en timmes bråk.
Det är gamla synder. De har varit sams sedan dess. Kjell-Åke finns nära hela tiden, som ledare i landslaget men i första hand som äldre bror.
Det är ur dåliga förlorare det skapas vinnare. Hatar du inte att förlora har du inte vad som krävs för att bli en vinnare.
Den unge Jan-Ove Waldner var en usel förlorare. I omklädningsrummet for väskor och utrustning, mamma Marianne fanns med för att dämpa det värsta. Pappa Åke satt kvar på läktaren och grep inte in förrän han tyckte grabben gått över gränsen.
- Då visste Janne att det var allvar, berättar Kjell-Åke.
Ute i hagen kunde det också bli utbrott. Vid ett tillfälle sparkade han till bordet. Det pinsamma var att foten fastnade i ett av tvärstagen.
Det svenska landslaget tränar i huvudhallen. Utanför är det över 30 grader varmt. Shanghai hoppade över våren och klev rakt in i sommaren. Innanför väggarna härskar luftkonditionerad svalka. Hettan i hagen är också kontrollerad. J-O förlorar mot Jens Lundqvist och snackar en del. Det passar sig inte med utbrott för en mogen man. Men det är i grunden samma dålig-förlorar-mentalitet eller älskar-att-vinna-kynne.
- Jag känner honom så väl. Han vet att när det gäller måste han få bort snacket. Det stör koncentrationen. När det är match är det annat, förklarar den äldre Waldner..
Det här är slutpunkten. Men det är inte över. Han fyller 40 år i oktober. Han gör det som elitspelare i Tyskland, i Rhönsprudel, ny bundesligaklubb från Polheim utanför Frankfurt.
Karriären planar ut. Ett år så att Jan-Ove Waldner kan gå sakta avstannande i mål.
En av Sveriges förnämsta idrottsmän genom tiderna har då gjort sitt.
En alldeles särskild bollartist tackar för sig.
