Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"I bland är det enkla det geniala. I bland räcker det att konstatera det uppenbara.", skriver Joel Tivemo. Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: I bland är en bra jäkla tennisfinal precis vad jag behöver

I bland är fyra timmars otrolig tennisfinal precis vad jag behöver. Det var det i dag.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det här är egentligen en ganska fånig krönika. Jag är en sportjournalist som kommer proklamera för varför sport behövs. Men ibland får man vara fånig. Efter fyra timmars tennisfinal i Melbourne tycker jag det är läge för det.

Huvudvärken kommer stegrande bakom vänster öga. Gårdagens drink och fyra öl börjar göra sig påminda. Jag har tio timmars jobb i GP-husets lysrörsljus framför mig. Utanför fönstret lyser solen över Göteborg för första gången sedan dansken låg utanför Älvsborgs fästning. Den kommer ha gått ner för länge sen när jag slutar.

Jag slår på tv:n utan vetskap om att tredje set i Melbourne precis har börjat.

En stoppboll från en serbisk forehand. En lobb från en österrikisk backhand. Perfekt utförda. En millisekunds övermänsklighet. Så otroligt komplicerat. Så otroligt enkelt. Ett racket. En boll. Några linjer.

Finalen i Australien Open hade det där skimret över sig som stora idrottshändelser i bland har. Jag har inte sett mer än någon minut av turneringen tidigare men jag är fast. Kommer på mig själv med att nicka med i Mats Wilanders pausanalyser. Det här kanske blir en helt okej arbetsdag ändå.

Det pågår mycket dåligt i världen just nu. Australian Open har störts av rök från skogsbränderna som fortfarande pyr. Presidenter i både Ryssland och USA sysslar med allt annat än demokrati. På sociala medier missuppfattar opinionsbildare och politiker med flit och söker konflikter som inte finns. Polarisering, polarissmältning, polsk riksdag i Polens rättssystem.

Serveess. Djokovic lever.

Serveess. Thiem går mot segern.

Serveess. Djokovic har vänt.

Det går inte att polarisera om ett serveess. Det går inte att tycka massa trams om en stoppboll. Det finns inget att bråka om eller uppröras över (Djokovics domarklapp kan inte kategoriseras som upprörande). Det går bara att sjunka ner lite djupare i soffan, skaka på huvudet och förundras över fyra handleders förmåga att styra en boll precis dit två hjärnor vill att den ska fara.

När ledare och länder gör vad de kan för att dra oss isär behövs något att enas kring. En gemensam förundran för en serbisk forehand, till exempel.

När huvudvärken kommer krypande kan en välvinklad serve verka som smärtstillande.

Den här tennisfinalen var precis vad vår mänsklighet behövde. Den var precis vad jag behövde.

Dominic Thiem slår ut en liten gul boll utanför några vita linjer. Novak Djokovic vinner en tennisfinal.

I bland är det enkla det geniala. I bland räcker det att konstatera det uppenbara.

Idrott, ändå.