Allt handlar såklart om vilja. Vem är jag att klandra stadens politiker och tjänstemannautredare för uppgivna visioner och konkurrensklena förslag? Vem är jag att ha synpunkter på kraschade arenaplaner och ekonomiska tillkortakommanden? Och vad ger mig rätten att jämföra Göteborgs eftersläpning med moderniseringen i Stockholm, Malmö och Köpenhamn?
LÄS MER: Jag har tröttnat - här är min lösning på arenahaveriet
Det finns självfallet och samhällsekonomiskt avsevärt mer betydelsefulla saker att lägga skattepengar på än kultur och idrott.
Och allt är inte öken.
När coronapandemin lagt sig återvänder publiken troget till Frölundas hemmamatcher i SHL, till enskilda evenemang med Mia Skäringer och Håkan Hellström – och till en och annan internationell artist som råkar ha vägarna förbi.
Tiden Göteborg då var ett givet stopp för utländska stjärnmusikanter är däremot förbi. Det känns också mossigt att för femtioelfte gången behöva läsa motiveringar om Scandinaviums bristande teknik.
Vettigt geografiskt läge
Är det på den nivån denna diskussion ska föras är det inte konstigt om turnéledare och artistbokare skakar på huvudet åt vår gemensamma obeslutsamhet.
Alla som någon gång siktat mot toppen vet att det krävs år av förberedelser, men snabbt kan vända utför.
I fallet med evenemangsstäder är förhållandet annorlunda.
Göteborgs rykte som arrangör var länge vida omvittnat oavsett om det gällde idrott eller musik. Här fanns en bra publik, en hygglig arenapark och ett vettigt geografiskt läge.
Det manifesterades inte minst av flera utsålda Eriksberg (Michael Jackson, U2, Madonna och Rolling Stones) när Ullevi i omgångar byggdes om under 80- och 90-talen.
Artisterna ville hit ändå.
Publiken tvekade heller aldrig.
Och från Stockholm sneglades det avundsjukt.
Nu är situationen sedan länge motsatt. Och Göteborgspolitikerna kliar sig yrvaket i huvudet. Hur kunde det bli så?
Uppfattar jag som ett hån
Det ska jag tala om.
När hela världen bygger nytt och visionärt står Göteborg kvar med grundstommar från 1957 och 1969.
Det duger inte. Eller rättare sagt: Det duger – men inte om staden vill ta tillbaka sin dragningskraft som internationell artistmagnet och framtida Sverigeetta.
Alla kan inte spela i superettan.
Att exempelvis IFK Göteborg skulle flytta tillbaka till ett ombyggt Ullevi uppfattar jag som ett hån.
Alla inblandade behöver ta ett djupt andetag, förstå att stora projekt tar tid, att de kostar – och sedan göra verklighet av en gemensamt framtagen och politiskt klubbad vision.
Hur svårt kan det vara?
