Hopplöst för blågul backhoppning

Svensk backhoppning hade några gyllene år i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Säsongen 1987-1988 tog sex svenska hoppare poäng, ett facit som bara Finland och Norge kunde matcha.

Tällberg tog en seger under karriären, i skidflygningsbacken i Planica 1991, och därutöver sex pallplatser. Även landslagskompisen Mikael Martinsson fick ställa sig högst upp på världscuppallen vid ett tillfälle.

Den största stjärnan var emellertid Jan Boklöv. Han revolutionerade sporten genom att hoppa med skidorna brett isär, likt ett V, och i vissa tävlingar flög iväg 10-15 meter längre än konkurrenterna. Med hjälp av V-stilen vann Boklöv fem världscuptävlingar och den totala världscupen 1988/1989.

För den då blott 17-årige Tällberg var andraplatsen bakom finländske backhoppningslegendaren Matti Nykänen i Garmisch-Partenkirchen nyårsdagen 1988 karriärens höjdpunkt.

På den här tiden var det nämligen bara långfilmen Ivanhoe som kunde konkurrera om nyårsslöa svenska tv-tittares gunst.

Nu är tittarintresset betydligt lägre. Och Sverige har haft svårt att ens få ihop ett landslag.

Så länge han bodde hemma hos föräldrarna räckte pengarna till. När han flyttat hemifrån och skaffat barn gick det inte längre ihop.

Tällberg och kollegorna i landslaget fick ett engångsbelopp på 50 000 kronor per år minus skatt, medan dagsersättningen under läger- och tävlingsperioder var hundra kronor. Samtidigt hade - och har - aktiva i backhopparnationer som Japan, Österrike, Norge, Finland helt andra förutsättningar.

Efter att den gyllene generationen lagt skidorna på hyllan har det inte kommit några svenskar som kunnat utmana världseliten.