Det är en av de där decemberdagarna då ljuset knappt hinner visa sig innan det blir mörkt igen. Ljus och ljus, förresten – det handlar mer om olika nyanser av grått som breder ut sig över fälten. Suset från bilarna från den tätt trafikerade vägen intill bryts av ett gnäggande nerifrån stallet och ut från bostaden, som är en renoverad missionskyrka, kommer Karin Martinsen.
Inte helt pigg.
- Vi har varit i Holland och tävlat och kom i hem i natt, förklarar hon.
Fick chansen - tog den
Karin Martinsen har haft en bra säsong.
De dubbla silvermedaljerna, ungdom och senior, vid SM under hösten gjorde att nytillträdde förbundskaptenen Henrik Ankarcrona gav henne en plats i truppen inför Sweden international horse show i Friends arena i Solna i slutet av november.
Ett förtroende hon förvaltade mer än väl genom att som bästa svensk bli femma i en tuff Grand Prix där hon bland andra hade OS-tvåan Peder Fredricson efter sig.
- Det var omtumlande, nästan lite overkligt. Dessutom var det mycket som var "för första gången" för mig och min häst Quantos. Det var första gången vi tävlade i Friends, första gången bommarna låg på 1.55 och första gången vi hoppade i en fyrstjärnig tävling. Mot den bakgrunden kändes allt väldigt stort, säger hon.
Lägg därtill att hon bara haft den tolvåriga valacken i drygt ett år – en häst som flera etablerade svenska hoppryttare inte hittat rätt med. Efter ett halvårs hårt jobb föll bitarna på plats för Karin och Quantos och under försommaren började resultaten att komma.
Expert på att utbilda hästar
Det är där någonstans som Karin Martinsens storhet som utbildare och ryttare ligger.
Envisheten, tålamodet och förmågan att hantera alla möjliga och omöjliga hästar.
- Under åren har jag lärt mig att anpassa mig efter hästarnas olika förutsättningar, att försöka hitta och utveckla det som är individens styrka, säger hon.
Sin första unghäst tog hon emot som 13-åring.
I dag står ett stort antal hästar, eller snarare deras ägare, i kö för att just Karin Martinsen i Vårgårda ska utbilda dem och tävla med dem.
Vilket indirekt är en paradox i en hennes jobb och i hennes tävlingskarriär.
När hon gjort hästarna tillräckligt bra och resultaten börjar komma tas de hem eller säljs.
- Rent krasst är det så att jag aldrig är bättre än vad min senaste häst är, säger hon fortsätter:
- Det är helt enkelt så det ser ut – jag kan inte tycka synd om mig själv varje gång det försvinner en bra häst, det är att bara att börja om och jobba på igen.
EM i Göteborg lockar
Med tiden har hon utvecklat en bredd så att det finns en bas med flera unga och lovande hästar utveckla.I dag har hon 14 hästar hemma på gården som hon tränar och tävlar med, från fyra år och uppåt. Samtidigt har hon utvecklat sponsorliknande avtal med några stabila ägare som vill se en långsiktig utveckling. Så är exempelvis fallet med Quantos och med tioåriga stoet Bella, hennes två topphästar.
- En långsiktighet som är viktig även för mig eftersom jag som hoppryttare hela tiden vill lära mer, utvecklas och bli bättre. Det är min drivkraft säger hon och nämner med värme tränaren Anna Emanuelsson som hon har jobbat med i många år.
- Hon är superviktig för mig. Hon är oerhört duktig, mitt bollplank och min mentor, säger hon.
Framgången i Friends gav mersmak – målet är att bli så bra att hon kan matchas mot världseliten, vilket inte behöver ligga så himla långt borta eftersom hon är nära att kvala in till Gothenburg horse show i slutet av februari som senior. Väl där kan det mesta hända med en bra dag.
Ansiktet sparkades sönder
- I det lite längre perspektivet lockar EM i Göteborg i augusti. Det är förstås en dröm, men gör jag vi bra i från oss under våren med chans till plats i landslaget så är det ingen i omöjlighet, om inte annat finns möjlighet att tävla i U-25, säger hon.
För två år sedan höll dock karriären att gå fullständigt åt skogen för Karin Martinsen.
En rädd och osäker häst sparkade sönder hennes ansikte med utslagna tänder och ett flertal frakturer på käke och haka som följd.
- Det är många metalltrådar som håller ihop mitt ansikte, säger hon, något som den oinvigde har svårt att se.
Och som den optimist hon är kunde hon se ljuset efter olyckan även när det var som mörkast – tävlingsmässigt var det nämligen lågsäsong.
Efter en dryg månads smärta, vila och ofrivillig diet var hon tillbaka aktivt i stallet.
Rädd?
- I början var det lite skakigt. Men det går inte att vara rädd när man håller på med hästar, däremot ska man ha respekt och agera klokt, säger hon.
Ingen traditionell hästfamilj
Vi har tagit oss in i stallet. Det gråa har blivit gråare, det börjar bli dags för att hästarna att komma in. Det som tydligt skiljer Karin Martinsen mot många etablerade tävlingsryttare är att hon inte är född i en hästfamilj – åtminstone inte i en där det fanns gård eller andra givna förutsättningar från början.
- Vi bodde i ett hus utanför Lerum. Istället var det väl mitt intresse som drev på. Jag började i ridskola som treåring och hade min första ponny när jag var sex år…
- Mamma och pappa hade ingen hästbakgrund – men deras intresse har utvecklats och växt efterhand. De köpte gården och utvecklade den, ett företag som vi nu driver tillsammans med några anställda samtidigt som mina föräldrar har "vanliga jobb", säger hon och fortsätter:
- Det jag vill säga med det är nog att det går att utvecklas och komma långt i den här sporten även om man inte är född på en gård eller har hästar från början, det går att komma vidare och utvecklas med hjälp av duktiga lärare på våra ridskolor – och ett starkt intresse. Det kan jag ibland känna att jag vill visa; att ska man aldrig ge upp, säger Sveriges nästa hoppstjärna.
Fakta: Karin Martinsen
Ålder: 21.
Bor: Bänatorp utanför Vårgårda.
Gör: Är hoppryttare, utbildare och tränare.
Tävlar för: Nääs ryttarförening.
Aktuell: Har fått sitt internationella genombrott - siktar på att tävla under Gothenburg horse show i februari och i EM i augusti.
Tecken på en bra hopphäst: Den ska vilja vara felfri.
Förebild:Mina tränare Anna Emanuelsson – och Kevin Staut.
Sådan är jag: Envis.
