Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hilmersson: Vi riskerar att missa de största talangerna

Om ditt barn är fött sent på året är det nog bäst att du utrustar det med ett psyke värdigt en Zlatan eller en Henke Larsson. För din höstbebis kommer att motarbetas och väljas bort av antingen klubbar, ungdomslandslag – eller både och. Det är en orättvisa som går under namnet RAE och som kunde ha fått två av våra vackraste fotbollssagor att ta slut innan de ens hann börja.

Den gamle HBK-backen Per ”Texas” Johansson har en trevlig twittervana att inför varje svensk landskamp lista moderklubbarna för spelarna som startar. Senast såg det ut så här: Östra Torp, Eket, Påarp, Franke, Högaborg, Forward, Limhamn, Partille, GIF Sundsvall, FBK Balkan, Velen.

Det är ungefär så det brukar se ut, de små klubbarna från landsbygden dominerar medan storklubbarnas akademier lyser med sin frånvaro. 

Av detta kan man dra olika slutsatser. Själv landar jag ganska snabbt i konklusionen att barn som spelar med sina kompisar, i tillåtande, trygga miljöer där alla får vara med och ingen sållas bort – de har roligast och de har störst möjlighet att nå sin fulla potential.

Denna personliga slutsats stämmer också till hundra procent med all tillgänglig forskning på området: Utslagning och tidig elitsatsning är helt enkelt kontraproduktivt.

En orsak till att det inte fungerar är att det helt enkelt inte går att bedöma barn och ungdomars potential – och framför allt går det inte att jämföra med en jämnårig och säga ”den kommer bli bättre än den”. Det går inte, för inget vet vad som kommer hända med den unge spelarens kropp, hjärna, själ, familj, skola, och vänner de närmaste dagarna, veckorna, åren. Och allt det där spelar in.

Barn utvecklas i olika takt. Det är egentligen inget problem, för de som ligger efter vid 14 års ålder är kommer förr eller senare i kapp. Men svensk idrott har gjort det till ett jätteproblem – för någonstans där på vägen är det alldeles för många som lägger av. De som ger sitt allt för att nå drömmen, men som ratas för att de är för små, för gängliga, eller för omogna, de riskerar att tappa sugen. Och då förlorar vi dem. 

Det är naturligtvis svårt att mäta exakt hur många sent utvecklade som aldrig fick chansen, men ett sätt att granska rättvisan inom svensk idrott är faktiskt att titta på födelseattesten. För de som är födda sent på året är, per definition, senare utvecklade än de som är födda tidigt, om man ser till genomsnittet. Och som ni kan läsa på nästa uppslag så är dominansen av tidigt födda brutalt stor bland Göteborgs tre stora akademier, Blåvitt, Häcken och Frölunda. Trots att jag alltså tittat på den äldsta åldersgruppen, spelarna som knackar på dörren till a-laget. 

Även i allsvenskan är de tidigt födda överrepresenterade, medan det i stort sett jämnat ut sig när vi kommer till den allra yttersta eliten, landslagsnivån. Vilket ju faktiskt innebär att andelen sent födda som tar sig från pojklandslag är mycket högre än andelen tidigt födda. 

Kanske för att de fått kämpa så mycket hårdare. De som orkat kämpa vidare, alltså.

Se på Zlatan Ibrahimovic, född den 3 oktober. När han var i 15-årsåldern sköt han på tonårsvis i höjden, men den långa kroppen var inte färdigutvecklad och Zlatan fick problem att hävda sig. ”Det var tufft för honom att inte ha samma styrka som lagkamraterna. Han satte sig själv i fel situationer på planen, spelade ett spel han inte fixade med den tunna kroppen” har hans ungdomstränare Ola Gällstad berättat. 

Zlatan var frustrerad och umgicks med tankar på att lägga av, för trots att han tränade så hårt han kunde så fick han ingen ordning på sina långa ben. Samtidigt bombade vännen Tony Flygare in mål och sågs som den stora talangen i MFF. Flygare som – ni gissade det – är född i januari. Han var alltså tio månader äldre, vilket är en evighet i den åldern.

Hänger ni med? Fattar ni problemet? Vi kunde missat vår största talang genom tiderna.

Även Henrik Larsson (född 20 september och relativt sent utvecklad) förbisågs som ung. Han spelade, liksom Zlatan aldrig några pojklandskamper. Andra spelare ansågs vara bättre, endast på grund av att de utvecklats tidigare.

Som tur är var både Henke och Zlatan begåvade med järnstarka psyken och en vilja att motbevisa sin omgivning som tog dem till den allra yppersta världseliten ändå.

Men alla är inte så starka. Särskilt inte som unga.

Det här är en fråga om rättvisa som klubbarna just nu inte verkar ha en aning om hur de ska hantera. Att vi hade haft ett bättre a-landslag om alla spelare getts samma chans som unga är uppenbart. Och att det finns spelare som lägger av när chans efter chans förnekas dem – står bortom allt tvivel.

Jag tycker att det hög tid att klubbarna tar tag i den här frågan på allvar.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.