Hilmersson: "Värsta sättet att vinna en silvermedalj"

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Tio gånger är inget annat än ett  nationellt fotbollstrauma och sällan har det väl smärtat så att vinna ett silver.

ANNONS
|

Det var alltså tionde gången – i följd – som ett mästerskapsmöte mellan Tyskland och Sverige slutade med tysk seger. Ett fruktansvärt facit, om man är svensk, långt bortom rimlighetens gräns, men ändå ett fullbordat faktum.

Därför ser jag nu ner på Maracanas gröna, vackra gräs där de svenska spelarna, de som stridit så hårt för att komma till den här finalen, sitter, ligger, står stilla och försöker ta in vad som hänt. Eller kanske försöker att inte göra det.

Det såg lovande ut. Pia Sundhage hade beordrat en mer offensiv fotboll och Sverige visade upp ett helt annat passningsspel än tidigare under turneringen. Kosovare Asllani, som för inte särskilt länge sedan inte ens var med i truppen, var på spelhumör och bjöd på både läckra vrickningar och millimeterprecis passningar.

ANNONS

Spelet böljade fram och tillbaka, Olivia Schough brände en jättechans för Sverige och Anja Mittag gjorde detsamma för Tyskland. Det var jämnt.

Sedan blev det paus. Och sedan var det dags för Sverigedödaren nummer ett att sticka kniven i det svenska fotbollshjärtat än en gång: Dzenifer Marozsan uttnyttjade ett passivt försvar och böjde elegant in 1–0 för Tyskland. Marozsan, som gjorde enda målet i EM-semin 2013, och även satte ett när Sverige skickades ur VM förra året.

Och det värsta var att hon inte var klar. Med knappt halvtimmen kvar satte hon en frispark i stolpen och på returen skickade stackars Linda Sembrant in 0–2 med smalbenet.

Otur, oskicklighet, otroligt tungt för Sverige. Blackstenius tände hoppet när hon vräkte sig fram och satte reduceringen till 2–1, och i slutforceringen fick Schough det riktigt stora läget.

Men det ville sig inte. Inte den här gången heller. Tio raka förluster i tio mästerskap.

Det är osannolikt, men det är där vi är. Och det är framför allt där Tyskland är. Det har sagts att de inte är lika bra som tidigare år, att de stora stjärnorna saknats i detta OS. Ändå är det Tyskland som tar guldet ifrån Sverige.

OS-silver är inte dåligt. Det är oerhört bra, och Sverige har gjort en turnering som vi sent ska glömma. Mirakelmatcherna mot USA och Brasilien förblir svenska klassiker och sammantaget är detta precis den framgång som ett stundtals utskällt svenskt landslag behövde.

ANNONS

Men problemet med att ta sig till final är att man kan förlora den.

Och det är det absolut värsta sättet att vinna en silvermedalj på.

ANNONS