Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Hilmersson om silverskrällen: "Vilken kille"

Medan jag satt och förundrades över den nordkoreanska klackens sittdans skejtade Sebastian Samuelsson som Sebastian Samuelsson aldrig skejtat förut. Silver-Sebbe. Skräll-Sebbe. Vilken kille.

”Det lovar gott inför framtiden”. Så skrev jag efter Sebastian Samuelssons finfina inledning på OS, där han slutade på en 14:e plats. Men jag trodde knappast att framtiden bara låg ett dygn bort.

Det gjorde den. För 20-årige Samuelsson verkar ha tagit sig an jaktstarten precis så som man ska ta sig an en OS-tävling när man är 20 år och inte har något att förlora: Han såg bara möjligheter. Han gick för medalj. Och när bronset var klart, ja då gick han för silvret.

Det där sista rycket var formidabelt och det första riktigt stora ögonblicket för unge Sebbe, men knappast det sista.

Det var nog inte många som kände till Sebastian Samuelsson för några dagar sedan. Men han blev faktiskt utsedd till ”årets rookie” på världscupen förra året, och han var en del av stafettlaget som slog till och skrällvann i Oberhof tidigare i vinter. Så att potentialen funnits där har ingen tvekat på, men att han redan nu skulle visa sig vara en OS-silverman är inget annat än en jättesensation.

Grattis, Sebastian, och grattis svenskt skidskytte: Det här var precis vad sporten, som hamnat i skymundan efter de gyllene åren med Magdalena Forsberg, Helena Ekholm och Björn Ferry, behövde.

Själv satt jag alltså i en hockeyarena när rapporterna från skidskyttearenan började ramla in. Jag såg Leif Boorks damkronor möta det så omtalade Korea och det var en minst sagt annorlunda upplevelse. För det första ska det sägas att stämningen i Kwandong Ice Hockey Centre var fantastisk. Sydkoreanerna ställer verkligen upp på sina lag och sina aktiva, och varje gång en korean närmade sig mål höll taket på att lyfta.

Trots att de faktiskt var helt chanslösa.

Och det var ju det roligaste med den här matchen, att Sverige visade sån skärpa, fart och beslutsamhet att man kunde utklassa samma lag som man för bara någon vecka sedan hade ganska stora problem med (då blev det 3–1).

Storsegern innebär att kvartsfinalplatsen är säkrad och sättet man vann på väcker hopp om svensk medalj.

Men det här var ju ingen vanlig match. Det tydligaste tecknet på det var den nordkoreanska hejaklacken, den som går under namnet ”Skönheternas armé” och som bjöd på en läskigt välkoreograferad uppvisning på läktaren. Och ja, det är läskigt. För de här utvalda skönheterna kommer från ett land där minsta antydan till kritik mot regimen kan leda till döden. FN slog i en rapport häromåret fast att omkring 100 000 nordkoreaner fängslats i vad som kan kallas för koncentrationsläger, där avrättningar och tortyr är vardag. Alla nordkoreaner löper risk att hamna där, det kan räcka med att någon ser dig torka upp kaffefläck med en tidningssida där det råkar vara en bild på Kim Jong-Un för att du ska hamna i helvetet. Exemplet är verkligt och hämtat från FN:s rapport.

Ur det perspektivet är det svårt att se att klacken som sitter och viftar frenetiskt på läktaren gör det av fri och egen vilja.

Detsamma gäller naturligtvis de nordkoreanska spelare som nu tagit plats i detta mixade landslag. De har beordrats dit, och sydkoreanerna – som ju är de som gjort den långa resan mot OS tillsammans – hade inte heller något annat val än att välkomna sina nya, sämre lagkamrater från norr.

Jag kan köpa att IOK använder invigningen till mer eller mindre ärligt menad fredspropaganda, – den är ju ändå ett spektakel i sig. Men de har ingen rätt att ruinera förutsättningarna för ett hårt kämpande damhockeylag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.