Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Hilmersson: De stora idrottarna drivs av tvivlet

Björgen var nervös, Kalla ville ”skita i det” – och Johan Olsson tvivlar på sig själv. De riktigt stora idrottarna visar att det inte bara är ok att visa sig mänsklig. Det är en framgångsfaktor.

Inom vissa sporter tycks det vara tabu att visa sig sårbar. Tankarna går lätt till profffsboxningens patetiska uppblåsta värld där kombattanterna förväntas gasta om hur oslagbara de är och hur de ska ”krossa” sina motståndare. 
Allt det där är såklart bara show, och förmodligen har de en agent som flåsar i örat på dem och kräver dylika utspel – men särskilt underhållande eller intressant är det ju faktiskt inte. Eftersom det är fejk.
Därför är det väldigt befriande med idrottare som har modet och styrkan att tala om rädslor och tvivel. Jag är ju väldigt svag för Johan Olsson, av en massa anledningar, men kanske framför allt för att han ser varje intervju som ett samtal och för att han alltid försöker göra allt för att förklara hur han tänker kring skidåkningen, formen, kroppen och det mentala.
Han medgav utan omsvep i går att han ofta tvivlar på sig själv. Och, lade han till, "att det är kanske på ett sätt också en nyckel, att jag har en viss rädsla på startlinjen som gör att jag skärper till mig och får ut allting.”

Jag tror det ligger mycket i det. Att man vågar notera rädslan i sina egna ögon, istället för att slå undan blicken när någon håller upp en spegel.
Marit Björgen var överlägsen i går. Igen. Precis som förväntat vann hon i stor stil och absolut ingen blev förvånad. Ändå – eller kanske just därför – berättade Björgen efteråt: ”Jag var så fruktansvärt nervös att jag inte ville gå ner till starten”.
Och vår egen Kalla – hon var nervös hon med. Kvällen innan kändes allt fel och plötsligt var det lopp som hon sett fram emot så länge något som bara väckte oro och tvivel.
Men, sa Kalla: ”Det släppte sedan när jag kunde erkänna det för mig själv.” 
Så enkelt. Så svårt. Och framför allt så viktigt att kunna göra det.

Tvivel och tro är två sidor av samma mynt. Om man inte har det ena så kan man inte ha det andra. Och jag tror att det är just tvivlet som driver många av de stora idrottarna att fortsätta pressa sig, högre och högre, år efter år.
Marit Björgen fyller 37 om tre veckor. Att hon fortfarande blir så nervös inför ett lopp är självklart orsaken till att hon fortfarande är så bra, så motiverad, så seriös. 

Johan Olsson fyller också 37 om tre veckor (han är två dagar yngre än Björgen) och det är naturligtvis väldigt svårt att veta vad vi kan förvänta oss av i dag. Har han än en gång lyckats snoka upp en formtopp i den där seniga kroppen så kan VM ta ny fart för svensk del. Om sjukdomen har kostat för mycket och Olsson misslyckas – då tror jag inte att vi får några svenska medaljer på herrsidan.
Inte ens i stafett.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.