Curling är ju en av de där sporterna som lever i skymundan större delen av tiden. Men så blir det OS, och plötsligt sitter svenska folket och tittar på folk som puttar stenar över en is, sopar, skriker och mumlar konspiratoriskt sinsemellan. Det är en härlig sport, det har jag alltid tyckt, och den symboliserar verkligen OS. För en medalj är en medalj, och Sverige har ett stolt arv att förvalta i den här grenen, inte minst efter den iskalla curlingdrottningen Anette Norbergs dubbla guld.
Niklas Edin fastnade själv för sporten när han såg OS-curlingen 1998. Sedan dess har han ägnat sig helhjärtat åt att försöka nå världstoppen – och han har lyckats. Fyra EM-guld och två VM-guld säger det mesta, och det enda som saknas är en fullträff på ett OS (han har en fjärdeplats och ett brons sedan tidigare).
När jag pratade med honom tidigare i dag var han uppenbart genuint hedrad av uppdraget att leda den svenska truppen under invigningen. Trots att han säger sig vara lite krasslig så väljer han att stå där med flaggan i det kyliga Pyeongchang, just för att han tycker att uppdraget är så hedersamt.
Snacka om rätt man på rätt plats.
Och dessutom är det skönt att inte allt fokus hamnar på längdskidåkningen. Det har ju blivit så på senare år, framgångarna som Kalla, Olsson och Hellner, med flera, skämt bort oss med har gjort att de sugit åt sig nästan allt rampljus. Bara ett NHL-fyllt Tre Kronor har tidigare konkurrerat, men i år vägrade ju NHL släppa några spelare, vilket gjort att ännu större del av förhandssnacket handlat om längdskidåkning i allmänhet och Charlotte kalla i synnerhet.
Kalla kör alltså skiathlon dagen efter invigningen, vilket gjorde att hon aldrig var aktuell för att bära fanan. Och visst, hon kanske hade varit förstavalet annars, men personligen ser jag ingen bättre representant för den svenska OS-rörelsen än den färgstarke och sympatiske Niklas Edin.
Urvalet kan mycket väl ha varit mindre än på många år. Ändå blev det, tycker jag, helt rätt.
Ännu mer rätt var naturligtvis Finlands val av fanbärare. Backhopparen Janne Ahonen, ”Mannen som aldrig ler” gör sitt sjunde OS och personligen blir jag mer glad för varje gång som någon äldre än mig tävlar på högsta nivå. Sluta aldrig, Janne.
I går tog jag mig upp i bergen och fick se de perfekt pistade alpina backarna. Solen sken, snön gnistrade och temperaturen var plötsligt väldigt behaglig. Inne i SOK:s eget lilla hus (som de kallar Sweden Arena) trängdes journalister med sponsorer och aktiva, och plötsligt stod jag och pratade med en puckelpiståkare från Skåne.
I dag smygstartar tävlingarna, imorgon invigs kalaset. Må solen skina över dessa spel.
PLUS:
Niklas Edin menar att ryggskadan kanske hjälpt honom att bättre fokusera på den mentala biten inför OS. Det är rätt inställning.
MINUS:
Norges landslag har med sig 6 000 doser astmamedicin till Pyeongchang. Det är, hur man än ser på det, inte friskt.
