Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/9

Helen står upp trots smällarna

Hon har tagit den ena smällen efter den andra. Men Helen Alfredsson, 52, står upp. – I alla dalar lär du dig saker. Förhoppningsvis.

När Helen Alfredsson avslutade den professionella golfkarriären för fyra år sedan så lovade hon sig själv tre saker. Hon skulle aldrig igen spela golf innan klockan tio på morgonen, aldrig mer i regn och aldrig mer i blåst.
När vi ses på golfbanan är klockan kvart i åtta på morgonen, det blåser halv storm och regnet droppar från en olycksbådande sky.
– Jag har lyckats pricka in alla tre i dag, skrattar hon och rättar till den flätade hatten på huvudet.

Efter en drygt 25 år lång karriär som golfare är det vissa saker som lätt går att välja bort på banan. Men inte när det står välgörenhet på scorekortet.

– Det är vår förbannade plikt att ställa upp. Så mycket kan kan vi göra tillbaka. Du kommer inte på en viss väg i livet med folk som inte hjälper till. Och även om inte du gör nåt, så måste du ge vidare. Golfen är fantastisk på det sättet. Det är trist att regeringen motarbetar det. Om du bjuder in en kund får det bara vara värt visst mycket. Annars blir det mutor. Det är så himla tråkigt. Har du aktiva som tycker om och brinner för vissa ämnen, som Alzheimers, så är det väl bra att vi som privatpersoner vill göra något bra för att dra in pengar till forskningen?

Helen blir tyst en kort sekund. Det hör inte till vanligheterna, ska ni veta.

Golfkarriären gav aldrig Helen det folkliga genombrottet i Sverige, men efter fyra entimmesavsnitt av Mästarnas Mästare i SVT hände det något.

– Ja, tydligen! Jag var inte hemma under sändningsperioden själv, men det är lite intressant. Kenta (exmaken Nilsson) var mer rädd att jag skulle göra bort mig, eftersom jag är syrlig i käften. Haha. Men det mottogs bra … och det var inte så svårt med så underbara människor omkring mig. När jag kallade Anders Svensson för Sven Andersson och han inte brydde sig, exempelvis. 

Genomslaget var massivt.

– Det är festligt. Jag var med i fyra program och så har du allt från tonårspojkar till åttioåriga damer som säger hej. Här har man spelat golf på ganska hög nivå i 25 år och det är precis som om det aldrig har funnits. Det är ganska intressant hur ett program kan påverka ...

Anders Svensson, landslagets meste spelare genom tiderna, textar snabbt tillbaka när han hör att GP ska intervjua Helen. 
Fråga henne om det var mycket skador under inspelningarna? Helen bryter ihop i skratt.

– Han ringde mig häromdan. Då hade jag inte pratat med honom på länge, trots att jag lämnat två meddelanden. Det är jag inte van vid. Är du okej – frågade jag honom. Svaret: ”Du kommer inte tro det – men jag har gjort illa knät …”

När SVT-succén spelades in var det tydligen ett stående samtalsämne om Svensson skulle dyka upp till nästa tävling.

– Det var nåt skavsår här, ojojoj, nån känning där. Det första vi sa varje morgon: Var är Anders? Lever han? Han hade skavsår på ryggen och skickade nån bild när jag hade åkt ut. Men gnällig? Nänä. Jag är grymt imponerad. Han är en fantastisk människa. Alla i vårt gäng var där för att ha roligt. Vi var inne i det inom fem minuter. 

Och mitt i tv-produktion med skratt och vänskap fanns det också ett stänk av blodigt allvar. 

– Jag var så nervös. I vanliga fall har du tid på dig till förberedelse i din sport. Här var det bara att gå in till tävling två minuter efter du hade fått reda på uppgiften. Ingen omtagning. Jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på det!

Kan du sakna den pulsen?
– Ja, från min egen sport. Där visste jag vad jag hade att vänta mig. Här var det nästan panikkänsla.

Fråga hennes om äggröran, tipsar Anders Svensson.
– Hahaha! Det är bara att slänga i äggen. Det var inte så avancerat. Jag är inte så duktig på att laga mat. Jag har bott på hotell i 30 år …

Och Kent Nilsson, som var lite rädd för sin exfrus medverkan i programmet … han ändrade sig.

– Jag tror nästan att han var lite stolt. Jag vet att jag har en extremt stark och kanske jobbig personlighet för många. Jag tar mycket plats. Och i och med att jag slänger käft, jag hade två föräldrar som var tuffa i truten … jag tycker att det är skönt att folk säger att jag inte var en elak och kaxig typ. Det finns mycket hjärta ändå, bakom fasaden. Och jag är en fighter, kunde matcha vissa tävlingar även om jag var äldst.

Numera fyller hon tiden med golfskola på Evian i Frankrike, en bana där hon plockade en av karriärens LPGA-vinster. Hon jobbar med företag, spelar och arrangerar välgörenhetsgolf och har senare i sommar till och med anmält sig till en tävling i USA.

Behöver du någonsin fundera på ekonomin efter karriären?
– Hm. Inte om jag lever som i dag ...

Men att rota dig i ett fast jobb är inte att tänka på?
– För varje gång jag åker i väg så blir jag borta tre veckor. Jag kan inte tänka mig att jobba på någon klubb. Att rota mig nånstans är inte min grej. Det är fortfarande USA och som jag känner att jag utgår från …

Saknar du tävlingsgolfen nån gång?
– Jag saknar inte att resa. Jag saknar inte att vara trött hela tiden. Jag saknar mina kompisar. Jag saknar tjötet. Jag kan sakna att gå upp varje dag med ett syfte; att hur ska jag bli lite bättre? Golfen är ju en sport som du aldrig blir färdig i. Och så står man in sin lilla fyrkant och tränar och känner: Fan, i dag känns det bra. Det är svårt att få det. Jag kan få det lite grann när jag hjälper andra.

Hade du någonsin en perfekt dag på golfbanan?
– Ja! En dag. 

En enda dag?
– Ja, i New Jersey en dag. Då spelade jag min bästa golf. Jag sköt 62. Dagen efter var jag tillbaka till det normala. 76 slag … Det är därför du inte har så stor chans att bli stöddigt i golf. Den bara boom tillbaka, säger Helen och spelar träffad av slaget.

Hennes jobb som golflärare har öppnat upp en helt ny värld, där gubbar med hockeysving är vanligare än vad du tror.

– Det är roligt! Jag lär mig också. Jag inser att jag inte sett så mycket av den riktiga golfvärlden. Hur folk slår, förväntningarna. 

Vilket är ditt bästa tips för en amatörgolfare?
– Aldrig överge grunderna! Det är de som får dig att vara konsistent i ditt golfande. Uppställning, sikte och grepp. Det är A och O. När Tiger Woods var som bäst stod han 30 minuter före varje runda och bara körde uppställning. Kan en amatör bara lära sig att sikta rätt så kommer svingen. Förstår du kedjan så skulle alla bli bättre. Det är bättre att lägga tiden på det som du kan kontrollera. 

Ett enkelt tips.
– Eller hur! Det gäller att vara rak.

Samtalet glider in på Tiger Woods, den forne världsettan som häromveckan greps för bilkörning påverkad av någon substans. Eller rättare sagt: Smärtstillande tabletter efter ryggproblem.

– Jag vet inte om han har en addicted personality, men det är en grym talang som levt i en speciell värld. Vad gör man sen? Han hade en magisk karriär, satte de här otroliga puttarna. Hur ska han hitta den kicken nån annanstans? Det förstår inte folk, tror jag. Du lever i en värld där varje dag känns kul. Men det tar ju slut som idrottsstjärna. Det är ett pris att betala. Du lämnar något stort bakom dig, något du har drivits av.

Många idrottare får problem när rampljuset slocknar. När arenan stängs. När klubborna läggs på hyllan.

– Många idrottare kommer också från en trubbelfylld barndom. Och när karriären är över kommer saker upp till ytan igen. Det som Patrik Sjöberg gör är helt fantastiskt. Han har tagit tag i saker som är jävligt tuffa, men som behövs när du ser på statistiken. Hats off till honom, alltså. 

Hon pratar förresten så där. När de svenska orden inte kommer naturligt så slinker det in ett engelskt uttryck. Inte kaxigt, inte drygt … utan bara helt naturligt för någon som bott 32 år på andra sidan Atlanten. 
I Orlando har Helen ett eget hus – och där är det mestadels varmt och gott.

– Jag har varit van med fint väder under 32 år i USA – och jag tycker om att vara ute. Jag är en person som måste vara aktiv. Jag är ingen skrivbordsråtta och kan inte vara under någon annans styre. När jag har spelat så länge och skött mig själv – och plötsligt ställa in sig i ledet? Det gjorde jag inte som barn heller! 

I dagens samhälle hade Helen kanske fått någon bokstavskombination under sin ungdom, men som vuxen har hon slutit fred med tanken.

– Ju äldre jag blir, desto mer reflekterar jag över saker. Det som var jobbigt som barn ... jag var busig och ifrågasatte mycket.  Jag tror att alla människor som har pushat något i livet är lite annorlunda. De är obekväma för den stora mängden. Det är också de som gör dem speciella. Jag säger inte att jag var så speciell. I min värld var jag inte alls speciell, där var jag totalt normal. Men jag visste att alla tyckte att jag var lite konstig. I dag välkomnar jag folk som är lite udda.

Har din frispråkighet någon gång varit ett hinder – att du hamnat i trubbel?
– Ja, det är klart! Det har hänt. I den vanliga världen är jag lite mer politisk korrekt. Men jag borde kanske ha lindat in vissa saker. Men det jag tycker, det tycker jag. Även i morgon. Om jag inte lärt mig något annat … När man har varit rak, även om det är jobbigt, så vet folk vad de får. Jag tror att det är lättare att tas med det, än folk som flyter omkring. 

Hon plockar jämförelser från sporten och musiken – och många som tagit sig långt har setts som udda. 

– Ta en sån som J-O Waldner. Den talangen som han hade var fantastisk, men samtidigt har såna människor lite svårare att anpassa sig. En annan är Michael Jackson. Du ser mycket droger, hjärnan går förmodligen i ett och samtidigt måste du stilla det på nåt sätt. Vad som hjälpte mig med golfen var att allt fokus hamnade på en sak. Samtidigt kan det vara jobbigt när du inte har något som drar in fokus och nånstans att lägga all energi. Det är därför som jag måste köra workout varje dag. Annars blir jag tokig.

Du pratar om droger. Har du någon gång testat?
– Nej, nej. Det har jag absolut inte. Gud nej. Jag har försökt att hitta det i träningen i stället. Det är nog det värsta som jag vet. Jag har bott i USA så länge och sett så mycket. Det är något av det mest pinsamma, att folk inte inser hur pinsamma de ser ut.

Inom golfens värld?
– Nä, inte där. Men i kändisvärlden.

Helen är inte längre gift med Kent Nilsson, den forne hockeystjärnan som lirade puck i NHL med smeknamnet Mr Magic. Paret skilde sig 2016.

– Vi är fortfarande väldigt bra vänner och tillbringar väldigt mycket tid ihop. Det gör vi. Ibland måste man göra det som man måste göra. För att röra runt lite. När de ringde mig från Expressen så bad jag om att de inte skulle skriva. Varför ska jag som var 50 år behöva förklara varför jag gör som jag gör, liksom? De skrev i alla fall. Vi funkar bra ihop i dag, jag och Kent. Men inte då.

Och några barn fick aldrig paret tillsammans. Kent har dock tre barn sedan tidigare.
– Det fanns aldrig plats för mig att ha barn. Jag vet inte … jag var nog alldeles för strulig för att ha barn. Jag har nog med mig själv, att veta var jag är. Och så ska jag veta var nån annan är? Jag lovar att jag hade glömt den där ungen nånstans.

Det är inget du sörjer i dag?
– Jag kan se det så här: Min kompis har tre fantastiska barn. När de är så stora kan jag sörja det lite. Men du får dem inte där. Det är ett jäkla jobb att få barn som blir bra vuxna människor. Det kommer inte hur som helst. Hjärtliga, ärliga. Det är som det är, säger Helen och tittar ut mot golfbanan.

Mamma Käthie drabbades av Alzheimers och Helen fick långsamt se sin mor tyna bort. Det var sju år sedan – och året efter hennes bortgång startades Hjärnslaget, till förmån för forskningen. Pappa Björn, som vann sex SM-guld med Redbergslid, gick bort så sent som i våras – och Helen hann precis hem.

– Jag älskar uttrycket ”livet blir som det ska bli, inte som vi tänkt oss” … men om vi alla skulle sätta oss ner och bestämma våra liv, inte fan skulle vi slänga in tråkiga saker? Det måste hända – och det är där jag tror att du blir ödmjuk, att du får ett hjärta. Du inser vad som gör dig glad. I alla dalar lär du dig saker. Förhoppningsvis. De som inte gör det får nån dal till. Jag har fått ganska många smällar i livet – och det som är viktigast är det som du inte kan köpa. Det är vänner och familj. Framför allt vänner. Familjen har du liksom ändå. Bra vänner, fy fan vad viktigt det är. Har du bra vänner så lär du dig hur livet ska vara.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.