Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Emanuel Karlsten: Har Discovery glömt bort hur man gör?

OS i Tokyo har nu kommit igång ordentligt. Men Discoverys tv-sändningar har fått rejält med kritik. Emanuel Karlsten jämför dem med en examensproduktion från en folkhögskolas tv-studiolinje.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad är det som händer med den svenska tv-produktionen av OS? En vecka in i sändningarna är kvaliteten närmast förbluffande. Kommentatorer tycks ringa in från en telekonferens i Japan, ljudet släpar efter eller ligger före – och studioprouktionen? Discovery betalade miljarder för rätten att sända OS i hela Europa, men budgeten tycks inte ha räckt till när den svenska sändningen skulle planeras. Får det ens vara såhär dåligt?

LÄS MER: Discovery svarar på kritiken

Visst, det är en sport i sig att sitta hemma i soffan och ha åsikter om OS tv-sändningar. Och ja, det är marknadens villkor att den som betalar mest också får sända OS och Discovery betalade 3 miljarder kronor per OS för tv-rättigheter i samtliga europeiska länder. Det kompenserar Discovery genom att trycka in så mycket reklam i de analoga tv-sändningarna att man är osäker på om det är OS med reklam eller reklam med OS.

”Det är så obegripligt att de misslyckas”

Men sådana är förutsättningarna och den här texten handlar inte om dem, utan om att Discovery tycks ha glömt att OS också handlar om att göra en värdig sändning av världens finaste sportevenemang. Det är så obegripligt att de misslyckas för det är inte mycket Discovery kan förstöra. De får en rörlig bild av OS och behöver egentligen bara tillföra kommentatorer och några studioprogram med höjdpunkter.

Ändå har just sändningen tappat bildkvalitet på vägen till svenska hem och bilden inledningsvis varit på gränsen till suddig. Ljudet har stundtals varit katastrof och kommentatorerna har under sändningar legat sekunden före bild, vilket avslöjat händelser innan de synts.

Det kunde kanske skrivas av som barnsjukdomar, men en vecka in i OS är det fortfarande som att kommentarerna ringer in från skakig lina i Japan – även i profilerade sändningar som damernas fotbollsmatch under tisdagen. Och verkshöjden hos en del av kommentatorerna har varit så låg att det lika gärna kunde vara en datorröst som meddelade poängställningen. Under Mattias Falcks ödesmatch var det så provocerande att det var bättre att stänga av ljudet och lyssna på radions kommentarer.

”Kemin är som den mellan tandkräm och apelsinjuice”

Men värst är kanske ändå studiosändningarna. Jessica Almenäs gör en habil insats, men kemin med Patrick Ekwall är som mellan tandkräm och apelsinjuice. Ekwalls kvaliteter kommer inte alls till sin rätt och han skaver mer än tillför i sin roll som bisittare. Studion tycks vara gömd i en källare och saknar all olympisk elegans, tempo och glöd.

Det är som att se lokal-tv, eller en examensproduktion från någon folkhögskolas tv-studiolinje. Och det är inte primärt varken Ekwalls eller Almenäs fel, utan Discoverys. Det här är Discoverys andra OS, ändå känns det som att de är tagna på sängen. Som att det är första gången de sänder ett stort sportevenemang eller glömt bort hur man gör.

OS har hittills inte gett några medaljer, men vi tycks vara på väg mot den sämsta svenska tv-produktionen hittills. Det är ett olympiskt rekord vi helst hade varit utan.