712 dagar. Så länge sedan var det handbolls-Sverige fick uppleva en slutspelsfinal.
På tisdagskvällen var det äntligen dags igen när den första finalmatchen gick av stapeln i ett dessvärre folktomt Partille Arena.
Ett sent avbräck i Gzim Salihi, som saknades på grund av sjukdom.
Sävehofs offensiva försvarsspel har varit ett framgångsrecept under slutspelets gång. Men inledningsvis såg det ut som att Skövde klurat ut det.
En kvart in i matchen – danske Dan Beck-Hansen med fem av Skövdes nio mål. Tre av de efter att ha blivit lämnad helt ensam med sin landsman i Sävehof-målet, Bertram Obling.
Sävehof släppte in ett antal billiga mål till en början men höll sig kvar.
Mycket tack vare ett annat starkt slutspelsskägg i Sebastian Karlsson, som inledde starkt och var länge hundraprocentig från sin högerkant.
Det västsvenska mötet förblev jämn.
Skövde skaffade sig ett tvåmålsöverläge i mitten av halvleken men en uppryckning av Sävehof gjorde att man kunde gå till pausvila vid ställningen 14-14.
Sävehof tog kommandot – Skövde svarade
Sävehof kom ut från halvtidsvilan med en ingrediens som tidigare hade saknats för – kontringarna.
Ett par defensiva stopp följdes upp med snabba omställningar och för första gången under matchen befann de gulklädda sig i förarsätet.
Det blev startskottet för en dominant Sävehof-period där. Med första kvarten avverkade hade ledningen drygats ut till 23-18.
Tacksamt även att första halvlekens största problem i Dan Beck-Hansen samlade ihop till en matchutvisning i den 47:e minuten.
Men med sju minuter kvar så var övertaget bortblåst efter fem raka fullträffar från bortalaget.
Återigen jämnt.
Två minuter kvar och jumbotronen i Partille Arena visade 26-25.
Då kom Jonathan Edvardsson att spela huvudrollen.
Först stod han rätt i försvaret och fixade en offensiv foul. I nästa anfall satte han dit sin tredje boll för dagen.
Med minuten kvar fick han möjligheten att punktera matchen vid ställningen 27-26 – men landslagsmannens skott räddades denna gången.
Skövde kontrade, och med fem sekunder kvar satt kvitteringen.
Jämnt i Partillearena. Dags för förlängning.
– Jag tror alla som såg den här matchen kände: Nu kommer Skövde ta det... Äeh, nu kommer vi ta det. Så det här är våran sport när den är som bäst. Men också när den är som allra värst för oss tränare, haha, säger Sävehofs Michael Apelgren efteråt.
Dubbla förlängningar krävdes
Den första förlängningsperioden bjöd på samma matchbild som den andra halvleken.
Sävehof ryckte till 30-27. Skövde kom tillbaka till 31-30.
Sävehof fick en sista chans men Edvardssons skott räddades återigen.
33-33, och dags för ytterligare en förlängning.
Hemmalaget ryckte ifrån men en dubbelutvisning bjöd in motståndarna.
Vore det inte för Bertram Obling i målet så kunde det ha varit över där och då. Men keepern svarade för två superräddningar och Sävehof överlevde trots spel med två man mindre.
Då stegade egna produkten Emil Berlin fram i Gzim Salihis frånvaro – och satte dit det avgörande målet som innebar seger med slutsiffran 38-37.
– Jag trodde faktiskt att det var mindre tid kvar på klockan, så jag tänkte att någon får ta det, säger 21-åringen.
Var det givet att du skulle ta det sista skottet?
– Det skulle jag inte säga att det var. Men det blev som det blev.
Hur upplevde du förlängningen?
– Väldigt svängigt. Egentligen så har vi kontroll redan i den första förlängningen men så tappar vi det i slutet. I den andra är det tvärtom där vi vänder.
Tränare Michael Apelgrens tankar om matchen då?
– Fantastiskt, vilken reklam för sporten handboll, säger han.
Fördel Sävehof, och nu väntar bortaresa till Arena Skövde på lördag för den andra finalmatchen.
