Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Från helvete till himmel efter fruktansvärda smärtor

Svåra ryggsmärtor tvingade bort Sävehofs Julia Eriksson, 23, från handbollen. Efter en lyckad operation mår hon allt bättre och kämpar för att göra comeback. – Det känns som om jag har gått från helvete till himmel, säger hon.

För bara en dryg månad sedan var läget förtvivlat.

– Tabletterna jag fick hjälpte inte. Jag hade så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Att försöka sova i sängen var inte att tänka. I en månad låg jag mer eller mindre på golvet i ett mörkt rum. Smärtorna var fruktansvärda. Allt gick ut på att försöka hitta en ställning där det inte gjorde ont, berättar hon.

Ryggproblemen började på allvar i slutet av förra året. Det man först trodde var ryggskott visade sig vara diskbråck. Smärtorna gick inte över. Att spela handboll var uteslutet.

Ett hårt slag

– - Det var först i slutet av säsongen, lagom till slutspelet i våras, som jag kunde komma in i laget igen. Men det blev mest inhopp. Jag kände att det inte var helt bra, säger hon.

För Julia Eriksson var det ett hårt slag.

Handbollen var nummer ett och säsongen tidigare hade den orädda och hårdskjutande niometersspelaren fått sitt genombrott i mästarlaget Sävehof. Hon rönte dessutom internationell uppmärksamhet i klubbens Champions League-spel och knackade på dörren till landslaget.

– Att inte få spela skapade ett stort tomrum i livet, säger hon.

En nerv låg i kläm

Molnen på hennes himmel blev dessutom mörkare – smärtorna tilltog.

 Det visade sig att förutom diskbråcket så hade hon fått problem med en fasettled i ryggen, ett problem som kom från den tid då hon som junior var framgångsrik spjutkastare och drog på sig en kotförskjutning i ryggen.

– Enkelt uttryckt kan man säga att trycket i ryggen kom från två håll – och däremellan låg en nerv, säger hon.

Smärtorna tilltog och under större delen av augusti hade hon så ont att hon varken kunde gå eller stå, bara ligga i ett läge där det smärtade så lite som möjligt.

- Fram till jag kunde få operationen kände jag mig desperat, så ont  hade jag, säger hon.

 

Vaknade med ett leende

Den lyckade operationen där läkarna städade bort pålagringar och frigjorde nerven från tryck, gjordes i början av september. Skillnaden märktes direkt.

– Jag vaknade upp med leende på läpparna, trodde knappt att det var sant. Det var som att gå från helvete till himmel. Jag är så otroligt tacksam för att läkarna kunde hjälpa mig, säger Julia Eriksson.

Sedan dess kämpar hon för att ta sig tillbaka genom rehab. Varje dag är ett steg framåt.

– Samtidigt är jag oerhört noga med att fysiskt inte göra mer än läkarna säger. Nu handlar det mest om att operationssåret ska läka ordentligt. Om några veckor får jag förhoppningsvis börja springa lite lätt, säger hon och låter riktigt lycklig.

 

Går och klämmer på en boll

Handbollen får vänta – men varje dag är hon i arenan när lagkamraterna tränar.

– Det är viktigt för mig att få vara i den miljön och få vara med i tjötet. Medan de håller på och svettas kör jag rehab eller bara går omkring och klämmer på en handboll… Det räcker just nu. Bara känslan av att vara smärtfri är hur stor som helst för mig, säger Julia Eriksson.

Att hon ska tillbaka till handbollen har hela tiden varit målet.

– Jag är skitsugen och längtar verkligen. Men det är inte när som är det viktiga – det är att jag kan. Sedan får det ta den tid det tar. Jag har tappat mycket i kraft och muskler som jag ska ta igen – sedan måste tajmingen på planen till. Jag har satt upp comeback i december som ett mål – så får vi se hur det blir, säger hon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.