Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: "Han föddes för att kasta diskus"

Det var inte ens bra. Ändå var det bättre än någon annan på jorden klarar av.
Daniel Ståhl sa det bäst själv.
– VM-guld, VM-guld, VM-guld!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det går att sammanfatta världens bäste diskuskastares final i sex kast.

Första diskusen landar. En lång, lång väntan på mätningen. Sedan: 66.59. En revirmarkering direkt.

Andra diskusen landar. En besviken klapp på sin egen hand. Ett ”kom igen” rakt ut i den fuktiga Dohaluften. 67.18 och ledningen återtagen från Lukas Weisshaidinger.

Tredje diskusen landar. En meter till. 67.59. Bättre. Men Vesteinn Hafsteinsson rynkar på pannan på läktaren bakom buren. Det finns fortfarande så mycket mer.

Fjärde diskusen landar. Han tar sig i håret. 65.83. Kvällens sämsta kast.

Femte diskusen landar. Ännu sämre. Han kliver över kanten och slår sig på låret. "Det är för mycket kraft och för dålig teknik", säger Vesteinn Hafsteinsson på läktaren.

Sjätte diskusen landar. Daniel Ståhl springer som en tjur på kosläpp rakt ut på Khalifa Stadiums gräs.

Det går att sammanfatta världens bästa diskuskastares final i sex ord.

Han föddes för att kasta diskus.

Daniel Ståhl är skapt för det här på samma sätt som Armand Duplantis är skapt för att hoppa stav. Med en bondsläktsfar från Hälsingland och en diskuskastarmor från Åbo har han vunnit högvinsten på det genetiska lotteriet.

Han är guldet diskusalkemisten Vesteinn Haftsteinsson förädlat till perfektion. Islänningen har beskrivit sin adepts skelett som så stort att han inte kan få stressfrakturer. Men stress kan sätta sig på andra ställen än i benen. I psyket till exempel. Trots att han var favorit vid både VM 2017 och EM i fjol tappade Daniel Ståhl de gulden till Andrius Gudzius.

Det kändes lite extra i maggropen varje gång det var dags för litauern den här kvällen. Men den regerande världsmästaren lämnade ifrån sig kungakronan med 61.55 som bästa kast.

Istället var det Fedrick Dacres och Lukas Weisshaidinger som utmanade om tronen. I sista omgången hade de möjligheten att hota arvingen från Norden. De tog den inte.

Björnen från Spårvägens FK kramade om träningskompisen Simon Pettersson och gjorde det han gör bäst på den här planeten: kastade diskus.

Det här kan bli svensk friidrotts bästa VM sedan 2005. Daniel Ståhls guld är det första sedan Abeba Aregawis 2013. Gör Armand Duplantis vad alla förväntar sig och tar en medalj på tisdagskvällen kan det här bli starten på en lika fin framtid som svensk friidrott gick in i och med Christian Olsson och Kajsa Bergqvists medaljer i Edmonton 2001. Visst var det några fler svenskar på framskjutna positioner då, men det finns hopp att tro på – även utanför duon Duplantis-Ståhl.

Thobias Montler var en besvikelse för mig här, men har visat att han har medaljlängder i kroppen. Angelica Bengtsson hade tagit silver i London med sitt bragdhopp på 4.80 och har gått stadigt framåt de senaste två säsongerna. Tilde Johanssons måltjuvsben, som vi med spänning väntar på att få se redan här i Doha, har förhoppningsvis många bra år i sig.

För att få ett medaljtåg att börja rulla krävs ett lok som drar. Det svenska är av årgång -92, väger 160 kilo och produceras i Solna.

Nu är det dags för övriga svenskar att stiga på Ståhlexpressen. Första anhalt: tisdagens stavfinal.