De chansar än hit, än dit, och om det inte är testat än, vad sägs om att yla som vargar mot månen och hoppas på en ny vargavinter, om pålitlig kyla som gör att det går att plocka en vallare på Karl Johan – och han skulle lyckas.
Det tillhör skidåkningen, det där med smörjningen, och går det snett finns alltid möjligheten att rätta till det. Men Sverige sökte i fel riktning.
Det gick sämre.
Och sämre.
Så mycket klockare tycks någon av dem blivit. Nu är de bara stressade och det verkade som om att inte löparna heller trodde på den egna förmågan att hitta rätt skidor,
Valla är den tillåtna dopningen. Rätt mix kan göra den medelmåttige åkaren 20 procent bättre, precis som bloddopning. Att ha det perfekta fästet och bättre glid än alla andra stärker dessutom självförtroendet lika mycket som det stukar den lilla tro som finns kvar hos löparen med felvallade skidor.
Finland har hittat rätt, två dagar i rad. Matti Heikkinen var i toppform och hade rätt skidor och om jag inte missade något i hastigheten så är det första VM-guldet på herrsidan sedan 1999.
Gissa om det var en välkommen framgång för finsk skidåkning som varit som förlamad sedan dopningskatastrofen i Lahti för tio år sedan.
Jag hoppas det är rena finska skidåkare den här gången.
Jag har sett fram emot den här stafetten sedan VM i Liberec för två år sedan. Då föll Daniel Richardsson igenom, sedan dess har han blivit olympisk mästare och en man att räkna med på klassiska distanser – med rätt skidor.
Nu staplas tvivlen på varandra. Två klassiska sträckor inleder, Johan Olsson form är sådär – och så är det här med vallan. Fristil skall inte gå att valla bort, men hur mår Anders Södergren.
Norges två klassiska sträckor besätts med silver- och bronsmedaljören på 15 km klassiskt.
Finland kan välja vilka som helst av kvartetten som åkte 15 km – värre är det att hitta två konkurrenskraftiga fristilsåkare.
Först är det sprintstafett i klassisk stil. Mitt tips är att kika runt hörnet och se vad finnarna gör.
Det är väl snart det enda svenska vallare inte provat.
