Jag minns det som i går. Hur fotbollslandslagets dåvarande presschef Niklas Bodell i släptåg av Zlatan Ibrahimovic 2013 klev in i presskonferenslokalen på Friends inför ett VM-kval mot Österrike och presenterade den svenska lagkaptenen som förbundskapten.
”Så långt har vi inte kommit”, svarade Zlatan Ibrahimovic inför en förvånad och skrattande presskår.
Vi är inte där nu heller.
Särskilt inte efter de senaste dagarnas rabalder efter Zlatan Ibrahimovic kritik mot Janne Anderssons beslut att inte låta Dejan Kulusevski starta Nations League-premiären mot Frankrike.
Ett ”jävla skämt”
Om det behöver inget ytterligare sägas.
Såvitt jag vet är Janne Andersson fortfarande förbundskapten och gör som sådan ett sjuhelsikes bra jobb.
Det är möjligt att jag inte behöver påminna, men gör det ändå: under Anderssons ledning har Sverige trots mardrömslottning gått till ett första VM-slutspel på tolv år, väl på plats i Ryssland nått kvartsfinal och följt upp med avancemang till både Nations Leagues A-grupp och ytterligare ett EM-slutspel.
Det är resultat som talar för sig själva.
Att Zlatan Ibrahimovic trots det väljer att beskriva Janne Andersson och hans team som inkompetent är inget annat än ”ett jävla skämt” för att citera huvudpersonen.
Exakt vad kritiken bottnar i år svårt att förstå eftersom Zlatan Ibrahimovic tackade för sig efter EM 2016 och under Janne Anderssons år som svensk förbundskapten aldrig har varit uttagningsbar.
LÄS MER:Dejan Kulusevski om Zlatans utspel: ”Ser upp till honom”
Humanist och kollektivist
Kanske handlar det om avundsjuka, möjligen missunnsamhet eller rentav uppmärksamhetsbehov. Kanske bottnar det i tidigare och bevisligen felaktiga anklagelser om att Janne Andersson medvetet skulle välja bort spelare med utländsk bakgrund.
Jag känner Janne Andersson som humanist och kollektivist. I rollen som förbundskapten slussas talanger in i laget oavsett härkomst. Mot Portugal spelade exempelvis Dejan Kulusevski hela matchen.
LÄS MER:Ronaldo om Kulusevski: "Stor potential"
Den svenska fotbollsrörelsen uppvisar visserligen emellanåt drag av stelbenthet, men är den kanske främsta spegeln av samhället i stort. Här finns plats för alla.
Det tas ansvar. Det uppfostras. Och det byggs samhällsmedborgare. Några blir dessutom riktigt duktiga fotbollsspelare – som Lotta Schelin, Dejan Kulusevski och Zlatan Ibrahimovic.
Oslipad tränardiamant
Med all respekt för alla 50- och 80- och 90-talsnostalgiker når varken Gunnar Gren, Torbjörn Nilsson eller Tomas Brolin upp till de prestationer och resultat Zlatan Ibrahimovic över tid uppnått i en allt mer konkurrensutsatt världsfotboll.
Få om ens någon har gjort större avtryck och drivit lagkompisar till fler stordåd och titelfyrverkerier än Zlatan Ibrahimovic. Ingen brinner tydligare för integrationsfrågor än Zlatan Ibrahimovic.
Denna outtömliga drivkraft ska förstås utnyttjas av Svenska Fotbollförbundet.
Att Zlatan Ibrahimovic innehar exceptionella ledaregenskaper råder inget tvivel om. Lika självklart skiljer han sig från mängden. När Zlatan talar lyssnas det. Och han har saker att säga.
Jag är övertygad om att det i Zlatan Ibrahimovic ryms en oslipad tränardiamant, en kommande superledare som istället för nedsättande Twitterinlägg visar att han kan göra jobbet själv.
LÄS MER:Janne Anderssons svar på Zlatans utspel: ”Påverkar mig ingenting”
Varför inte som svensk förbundskapten när Janne Andersson har tröttnat om ett tiotal år?
Avslutningsvis: Ronaldo är fortfarande Ronaldo även om Robin Olsen förmodligen var Sveriges bäste, Emil Forsberg var tillbaka i gammalt fint slag och Dejan Kulusevski har något stort på gång. Det har även Alexander Isak. Vilket steg den killen har!
Första halvleken gick till Sverige. Utvisningen på Gustav Svensson förändrade allt. 0-2 var i slutänden i underkant.
