Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Göteborg är vackrare i …löparskor

Ensamma löparrundor kan vara fantastiska stadsupplevelser. Men att vara en del av floden av människor under Göteborgsvarvet är alldeles speciellt.

Varje gång jag säger att jag ska springa brukar min åldriga mamma undra: Vem har skrämt dig? 

Varje gång svarar jag att jag gillar att springa, att ingen behöver skrämma mig för att jag ska göra det. 

Det är inte helt sant. För visst är jag rädd. Rädd för sjukdom och demens. Och för döden. 

Jag började sent. När jag sprang mitt första lopp var jag 52 år och hade just läst Christopher McDougalls bok Born to Run. Det som fångade mig var glädjen. Alla dessa berättelser om människor som älskade att springa, som inte kunde låta bli. Sån ville jag också bli.

Efter fem kilometer upp och ner för backarna i Slottsskogen i januari 2013 var det inte glädje som uppfyllde mig. Jag var trött, det gjorde ont och det var ett varv kvar på mitt första millopp någonsin. 

Ändå var det något som höll mig kvar, som fick ut mig på rundorna och till löpbandet för intervallträningen. I maj samma år sprang jag mitt första Göteborgsvarv.
Överst på Älvsborgsbron var utsikten över inloppet bedövande vacker. Men det jag såg var en flod av människor. Framför och bakom mig rörde sig löpare. en del sprang fort, andra såg redan lite trötta ut. Tillsammans förändrade vi staden. Bilarna fick maka på sig, de vanliga stadsljuden ersattes av röster och musik. 

Visst är det motigt ibland, men det som får mig att fortsätta springa är känslan av att ta in staden med den egna muskelkraften. Att springa uppför Eklandagatan och vidare till Guldheden eller ta en tur längs med Drömmarnas kaj och nästan springa vilse i trafikspagettin vid Gamlestan. Det blir ett annat sätt att uppleva Göteborg. Jag hinner se en vacker port i Linné, kolonilotterna nära Radiotorget eller den finurliga stadsplanen i Bagargården. 

Under Varvet handlar det om att vara delaktig i något större. Alla dessa människor som håller på, som vecka ut och vecka in ger sig ut i regn och rusk, som kämpar med sina egna mål. Nu tar vi över gatorna för en dag. Efter Älvsborgsbron har vi gjort en tredjedel, på Göta älvbron kan vi titta på det vackert svepande pagodtaket på Tobaksmonopolets hus, Avenyn lutar uppåt men publiken hjälper oss framåt, i Vasastan kan vi njuta av stenhusen och boulevardträden och sedan är det bara pannben mot mål.

Lätt, tyst och snabbt eller på något helt annat sätt tar vi oss fram och blir en del av staden. En lång flod av människor som med muskelkraft förvandlar 2,1 mil av Göteborg under några timmar.

Jag springer mitt fjärde Varv och min drömgräns är under två timmar. Vilken är din? 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.