Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Joel Tivemo: Gång är en fånig sport – men den är omöjlig att inte gilla

Den grekiska mytologins Perseus dödade sjömonster och räddade prinsessor.
Den svenska gångens Perseus räddar medaljer och dödar fördomar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var en gång en gångare. Att sagan om den moderna svenska gångsportens största framgång börjar med en vits är på något vis passande. Det är som utomstående svårt att ta den här sporten på riktigt allvar. Särskilt har det varit det här i Doha. Försnacket har handlat om iskorvar och popcornhattar, snarare än tidsmål eller skadeproblem. När väl tävlingarna började natten till lördag började jag titta med just den känslan. Det var något komiskt jag tittade på. Det var svängande höfter och pedantiska domare som visade rött kort så fort någon inte följde gångdefinitionen.

En sport där allt utgår från en definition. Det här var verkligen annorlunda. Men det finns, konstaterar jag efter en stunds gångande (gående/gåspringande/snabbgående/gång?), inget som säger att en sport inte kan vara både fånig och imponerande.

En fånig sport kan till exempel vara fysisk förödande. Att gå 20 kilometer i 35 graders värme är ansträngande. Att göra det i en luftfuktighet som gör att det känns som att gå runt i en vattenspridare är avskyvärt.

En fånig sport kan väcka känslor. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var målfållan på strandpromenaden Corniche full av åskådare. Särskilt de kinesiska gångfansen var ihärdiga i sitt hejande.

De som stod där vid målgången fick se Perseus Karlström jaga japanen Toshikazu Yamanishis ledning. Med en falukorv av is runt halsen och en nätkeps över hjässan stretade Karlström länge med en klunga på flera gångare innan han skakade av sig den och själv tog sikte på Yamanishi ett femtontal sekunder före honom. Det gick fort. Det var lite fånigt. Det var väldigt imponerande.

Japanen gick så snabbt att de bakom honom såg ut att ha blivit förstenade. Perseus Karlström slet. Med ett varv kvar kom Vasiliy Mizinov som en rysk missil. Svensken passerades precis vid linjen som markerar att det var en kilometer kvar. Han slängde sin kylande keps på asfalten. All onödig vikt dumpades. Nu skulle han och hans brons i hamn.

En fånig sport kan betyda väldigt mycket. När Perseus Karlström gick i mål som Sveriges förste VM-medaljör i gång på herrsidan var han så okonstlad en människa kan vara. Snoret forsade. Fradgan hängde i en sträng från munnen. Svetten yrde över journalistkåren.

– Det har varit 49 långa veckor. Jag har tränat hårt för det här. Jag har haft alla gångares blickar på mig, sa han.

Så många andra blickar får varken han eller hans sport i Sverige. Bronset här i Doha är en marginaliserad sports upprättelse. Den svenska gångsporten ingår inte i friidrottsförbundet, vilket är kutym världen över. Istället springer Perseus Karlström och de andra under Svenska Gång- och Vandrarförbundet. Den 85-åriga sammanslutningen anordnar bland annat tävlingar i snöskorace. Gången vill, av förståeliga skäl, komma in i under friidrottens vingar. Från och med nu kan de använda en bronsmedaljör från VM som argument. Funkar inte det kan de pröva med sin humor.

– De andra körde inte med någon iskorv. De får skylla sig själv. Vi fyllde på den med mer och mer is så det blev en faluiskorv på slutet, sa Perseus Karlström efter sitt brons.

En fånig sport som det går att skämta om är lätt att tycka om.

En fånig sport som skämtar om sig själv är omöjlig att inte gilla.