Cirka 70 000 volontärer håller de olympiska spelen flytande. Utan dem hade inget fungerat.
Cirka 70 000 volontärer håller de olympiska spelen flytande. Utan dem hade inget fungerat. Bild: Bildbyrån

Funktionärer, funktionärer, överallt funktionärer

De bär munskydd, färgstark väst och rör nackarna som nickedockor. OS-funktionärerna. Men vilka är de och vad tycker de om att en svettig svensk med strumpor i sandalerna kommer till deras land?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Ett stort skydd för munnen. Rött lasersvärd. Helfärgad dress. Låter det som någon ni känner igen?

Nej, det är inte Darth Vader som oanmält dykt upp i herrarnas florett. Det är en av alla sorters funktionärer som man som utsänd på de här olympiska spelen stöter på.

De står gathörnen, i matkön, på toaletten, på läktarna. De står praktiskt taget överallt. Funktionärerna.

Enligt officiella rapporter skulle de vara närmare 80 000, men så många som 10 000 ska ha hoppat av kort inpå spelen.

De bär alla en väst i skrikande färg. De gula jobbar med transporten (fårvallningen) av oss journalister. De grön-vita tillhör något annat bolag men verkar ha en väldigt liknande uppgift. De blådressade verkar kunna vara lite vem som helst med koppling till OS. Och så har vi militärerna (förlåt utsända från den japanska självförsvarsstyrkorna) som står stationerade vid ingångarna till arenor och mediecenter.

ANNONS

Jag är evinnerligt tacksam att de är här. Utan dem hade jag gått vilse efter nästa gathörn, börjat borsta tänderna med wasabi och klampat in i det kejserliga palatset med foppatofflor. Vart jag mig i Tokyo vänder, står min lycka i deras händer.

Får inte prata om sitt jobb

I stadens hamn har ett temporärt resecentrum med ett trettiotal busshållplatser organiserats för att bussa media mellan arenor och hotell. Konor står i långa rader för att valla oss journalister rätt. Var femte meter står en nickande funktionär och viftar oss vidare.

De flesta ser sysslolösa ut och söker den lilla skugga som går att få ute på den kala kajen. Jag går fram till en kille och en tjej i tjugoårsåldern och frågar hur de tycker det är att jobba här på OS. De börjar frenetiskt bläddra i den tidtabell för kommande avgångar de har i händerna, som för att se om det där finns något svar på frågan. Efter att jag försäkrat dem om att jag inte kommer skriva ner vad de säger slappnar de av och börjar prata utan manus.

De har sommarlov från sina universitetsstudier, och fyller sommaren med att jobba här i solen. Nio timmar om dagen står det på schemat.

ANNONS

– Men det blir ofta längre, säger killen.

Vad tycker du om det här jobbet?

– Det står inte i min jobbeskrivning att prata med media, så jag kan inte göra det.

Det svaret ger också en av alla de som står vid vägkanten och vinkar med de röda lasersvärden. Hon har mörkt hår och är posterad vid taxiparkeringen utanför ingången till mediecentret. Via en översättningsapp i hennes telefon får jag reda på att lasersvärdet är till för att guida taxibilarna rätt. Den används tydligen ofta i Japan.

– Jag skriver en artikel om er som arbetar med OS, börjar jag.

– Jag kan inte vara med på en intervju, säger snabbt hennes telefon och hon skakar på huvudet.

Vad tycker de tre kvinnor som tar emot mitt saliv varje morgon då? Eller, det lät fel ... alltså de volontärer som från sina platser bakom ett plexiglas ser mig kasta i ett plaströr med mitt dagliga covidtest i en sopsäck med tusen likadana covid-test.

– Vi får inte prata om våra jobb, säger en tjej med små glasögon.

Hon ursäktar sig och berättar att ”det står i vårt kontrakt”. För att få prata med någon av volontärerna behöver jag tydligen gå via ”Press operations”. Över en disk får jag ett papper att fylla i. Jag skriver mitt ackrediteringsnummer, tidningens namn, när texten ska publiceras och mitt för- och efternamn. Hur stavar man meddelarfrihet med japanska tecken nu igen?

ANNONS
Yuzuki Sawai jobbar som volontär i mediecentret i Tokyo.
Yuzuki Sawai jobbar som volontär i mediecentret i Tokyo. Bild: Joel Tivemo

”Jag vill presentera Japan för världen”

Till slut får jag prata med Yuzuki Sawai. Hon är en av alla de som volontärarbetar i mediecentret. Varför vill hon jobba med det gigantiska spektakel som så många japaner inte alls vill ha här?

– Jag är japansk och jag ville presentera Japan för världen. Det här är en en-gång-i-livet-upplevelse.

Hur trivs du hittills?

– Det är väldigt spännande. Det är lite tyst nu när många journalister är ute på arenorna.

Vad hoppas du det här ska ge dig?

– Jag hoppas få prata med utländsk media, vilket jag inte gör normalt. Jag vill se hur de jobbar. Jag hoppas få göra intervjuer som den här.

Många japaner har varit negativt inställda till OS. Har du varit orolig?

– Först var jag rädd. Det ska komma mycket människor från olika länder och jag var inte vaccinerad. Jag var rädd för att träffa alla människor. Men å andra sida bor det redan väldigt mycket människor i Tokyo. Att bara bo och jobba här innebär nästan samma risk, för idrottarna och atleterna som kommer är redan vaccinerade.

Det är en sanning med modifikation. IOK uppskattade inför spelen att drygt 80 procent av atleterna är vaccinerade.

ANNONS

Yuzuki fortsätter:

– Därför var det inte en så stor börda för mig att komma hit, även under pandemin.

Vilka konsekvenser tror du pandemin har haft på er volontärer?

– Många har dragit sig ur volontärarbetet. Jag tror inte det har påverkat oss så väldigt mycket, eftersom spelen hålls utan publik just nu. Hur många är det som har dragit sig ur? 10 000 …

Hon tittar på den volontärkollega som gav mig pappret jag skulle fylla i. Hon har stått bredvid oss hela intervjun och bryter nu in.

– Jag tror det beror på att det har gått ett år och att många har flyttat eller börjat jobba och därför inte kan vara volontärer.

Hur mycket sanning som ligger i det vet jag inte. Jag går därifrån för att se på handboll. Spanien–Sverige. Efter Sveriges seger vandrar jag ut i den japanska kvällen. Cikadorna sjunger lovsång, till vad vet jag inte – jag har ju fortfarande inte lärt mig japanska. Under träden står de i rad – funktionärerna med ljussablar. Jag räknar till åtta likadana gulvästade jedis innan jag går fram till han som står närmast. Jag pekar på sabeln. Han ändrar grepp och svingar den framför sig som ett svärd och säger med ett skratt:

ANNONS

– Darth Vader!

Bild: Joel Tivemo
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS