När Ida Redig sjungit klart sin Häcken-sång från innerplan, och lagen marscherat in till stans största idrottsderby, så satt jag på läktaren med en fråga i huvudet: hur stor är egentligen skillnaden mellan BK Häcken och IFK Göteborg fotbollssäsongen 2023?
Ekonomin är en sak, tabellen en annan – där är Häcken en bra bit före – men om man ställer lagen mot varandra? Spelare mot spelare i startelvan? Jag kunde inför matchen inte komma på en enda IFK-spelare som platsat i Häckens elva.
Sebastian Ohlsson? Nä, han petar inte Ibrahim Sadiq, och båda är ju skadade.
Marcus Berg? Absolut i 2022 års form, men 2023 har Berg inte varit bättre än niomålskytten Bénie Traoré.
11–0, alltså. Den individuella startelvskampen skulle sluta 11–0 till Häcken på papperet.
Men kan skillnaden verkligen vara lika stor när dessa elva spelare plus inhoppare och tränarteam drabbar samman med fotbollssportens alla oförutsägbara händelser och mentala och taktiska aspekter kommer in?
Resultatmässigt nej. Derbyt slutade ”bara” 4–1 till Häcken inför drygt 6000 åskådare inklusive Alexander Jeremejeff och Daleho Irandust.
Spelmässigt var skillnaden större än så, särskilt i andra halvlek. Häcken vann till slut derbyt enkelt, bekvämt och odramatiskt, och visade att avståndet är stort mellan klubbarna hur man än mäter och räknar. Inte 11–0-stort, kanske, men ändå.
Inte ens i duellspelet kunde Blåvitt störa Häcken annat än under sista kvarten i första halvlek, men det berodde mest på att hemmalaget gick ner i prestation kraftigt då. Apropå lamm och vargar.
Experter på omgruppera
De regerande mästarna är något av experter på att ägna första halvlek åt att studera och identifiera sin motståndares styrkor och svagheter, och sedan omgruppera för att såra i andra. Jag har sett det så ofta nu, och skrivit det förut, men jag skriver det gärna igen när det blir så här påtagligt. Det stod 1–1 i halvtid, jag upplevde matchen ganska jämn där och då, men det var en chimär, en rökridå.
Tre minuter in i andra halvlek vräkte Mikkel Rygaard upp 2–1 i nättaket. Knappt tio minuter senare klackade Ryggard fram Bénie Traoré efter ett anfall där de spelat bollen mellan sig sex gånger innan den rullades i mål. Trippla väggspel! Ett av årets läckraste mål i allsvenskan – alla kategorier. Ett alldeles enastående fotbollsmål.
Vilket fotbollsgeni han är, Mikkel Rygaard. När jag ändå håller på att upprepa mig.
Den här matchförändringen mellan halvlekarna handlar naturligtvis inte bara om Häckens förmåga att upptäcka sprickor i motståndarfasaden. Det är också extremt svårt att försvara sig mot ett så skickligt lag under en hel match. Blåvitt kom ut riktigt dåligt efter paus, de var inte alls påkopplade på det sätt som krävs mot ett mästarlag. IFK sjönk alldeles för lågt, föll ur pressformationen, och Rygaard & Co, kunde excellera nära Blåvitts mål.
Så går inte att uppträda mot BK Häcken. Det duger inte, och Blåvitt gav delvis själva bort den lilla chans de möjligen hade.
Det gjorde IFK rätt
I första halvlek gjorde Blåvitt ändå en hel del rätt. Elias Hagen satt som ett frimärke på Samuel Gustafson, Adam Carlén hängde efter Mikkel Rygaard och Marcus Berg dirigerade ett mellanhögt presspel på ett sedvanligt smart sätt. Det gav en matchbild där målchanserna avlöste varandra. Det var drag, det var nerv, det kändes att stod saker på spel: hänga på en toppstrid i Häcken-vågskålen, undvika en bottenstrid i Blåvitts.
En tydlig skillnad mellan lagen är förmågan att utnyttja motståndarens misstag. Häcken hade råd att göra misstag mot IFK Göteborg – men när IFK:s Adam Carlén slog en passning rakt i gapet på Romeo Amane på egen planhalva så smattrade bollen snabbt framåt mellan gulsvarta spelare mot ett osorterat Blåvitt. En stund senare hade Lars-Olden Larsen vinklat in 1–0 efter en kvart. Vinna boll, spela framåt, komma till avslut. Häcken-fotboll, brukar tränare Per-Mathias Högmo kalla det. Blåvitt straffades skoningslöst.
En gång orkade IFK Göteborg kvittera, genom Berg-hjärna och Gustaf Norlin-vilja, men bortaplan, en underlägsen startelva och dubbla underlägen blev förstås för mycket. Ungefär lika stora siffror som i guldderbyt på Gamla Ullevi i höstas, och även vårens Göteborgsderby var avgjort innan en timme var spelad.
Strax efter den timmen gjorde för övrigt Simon Gustafson säsongsdebut. Det betydde inte så mycket för derbyt, men det kommer bli viktigt för resten av BK Häckens säsong att få igång även Simon.
Även om jag måste säga att Romeo Amane presterar bättre och bättre för varje match som går. När motståndarna är upptagna med att fokusera på bröderna Gustafson och Rygaard blir det mycket utrymme över åt talangen som han blir allt bättre på att utnyttja.
Häcken hänger på
BK Häcken hänger på i guldstriden, tre poäng efter Malmö FF och Elfsborg, men med en match mer spelad. Det är ingen perfekt vår, men den är tillräckligt bra givet skadebekymmer, cupguld och ett extremt tajt spelschema mot svåraste motstånd (Elfsborg, Malmö och Djurgården på bortaplan).
IFK Göteborg har tagit sju svaga poäng på tio matcher, och är fast i botten av tabellen. Det kanske låter konstigt, men jag tror faktiskt inte Blåvitt behöver vara så oroliga. Dagens prestation var i flera avseenden helt okej mot en övermäktig motståndare, men IFK:s spel är på en sådan nivå att poängen kommer komma.
Vägen mot degradering må vara kantad av hedersamma förluster, jag vet det, men jag har ändå otroligt svårt att se att det här laget ska behöva slåss i botten i höst. IFK Göteborg lär i stället fastna omkring nedre mitten inom en inte alltför avlägsen framtid.
Roligare än så lär den här säsongen knappast bli för Blåvitt, och en bra bit från Håkan ”topp tre” Milds och Richard ”snabbt ikapp” Berklings vilda ambitioner är det förstås.
