Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karsten Warholm vann ett lopp som beskrivs som det bästa inom friidrotten någonsin.  Bild: Bildbyrån
Karsten Warholm vann ett lopp som beskrivs som det bästa inom friidrotten någonsin. Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Friidrotten har fått sin frälsare

Karsten Warholm sliter sönder sin tröja.
Jag sliter sönder mitt hår.
Vad var det precis jag såg?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Edvard Munch sitter på pressläktaren bredvid mig med ett 91 x 73,5 centimeter stort akvarellpapper framför sig. Konstnären ser koncentrerad ut när han drar streck på streck med sina pastellpennor. Svetten rinner i pannan. Motivet är hans vanliga.

En ensam norrman med blicken mot beskådaren. Munnen vidöppen, händerna på huvudet och ögonen galna. Men både färgerna och uttrycket är annorlunda.

Jag lutar mig över för att få en bättre vinkel och ser att den sedvanligt svarta dressen nu är blå med röda detaljer. Och blicken är inte fylld av fasa och rädsla. Den är flimrigt förvånad. Som att den inte tror att det den ser kan vara sant.

Den uppfattningen delades av alla som såg det Karsten Warholm gjorde denna morgon. Vinnarna skriver historian, brukar det heta. Och nog var det historia han skrev här i Tokyo. Hade inte loppet filmats och setts av en hel värld hade ingen trott att det var sant.

LÄS MER: Detta hände i Tokyo medan du sov

Andy Warhol sa en gång att ”idén är inte att leva för evigt, det är att skapa något som kommer göra det”. Karsten Warholm har precis gjort det. Det här loppet, och den här tiden kommer leva kvar långt mycket längre än honom.

Att förbättra ett världsrekord med en sekund på ett varvs löpning ska inte gå. Det bryter mot alla förbättringskurvor, alla träningsplaneringar, alla formtoppsfunderingar som finns i friidrottsvärlden. Mannen klipper häckar som vi dödliga klipper häckar.

Jag hör bruset om superskorna framställda av Mercedes formel 1-team, jag ser skuggorna av de speciella banor loppet sprangs på. Men det tar inte i från det här loppet sin inverkan på alla som såg det. Det gick liksom inte att inte bli betagen.

Det var ett väckelsemöte

Folk, däribland jag, har frågat sig vem eller vilka som ska fylla tomrummet efter Usain Bolt. Vad skulle hända med friidrotten när sportens största stjärna slocknade? Skulle allt ljus på sporten mörkna? Skulle framtiden slukas i ett svart hål av indragna sponsorintäkter och saknade profiler?

– Hold my häck, sa Karsten Warholm och drog i väg i det lopp som hans närmste konkurrent Rai Benjamin (som också slog det gamla världsrekordet med marginal) beskrev förde sporten in i en annan stratosfär.

Det här var ett väckelsemöte för en sport som letat efter en frälsare. Så Karsten Warholm tog de fem medtävlarna och de två guldkonkurrenterna i startfältet, såg upp mot himlen, tackade sina superskor och gav åt sina lärjungar, för att de skulle springa snabbt. Och som de sprang.

LÄS MER: Guld och "omänskligt" världsrekord av Warholm

Ett världsrekord, två kontinentala rekord, tre nationella rekord och ett årsbästa i ett fält som blommade som japanska körsbärsträd.

– Det var det bästa racet i OS-historien, sa Rai Benjamin.

– Det var vackert, sa Alison dos Santos.

– Jag behövde springa själen ur mig för att klara det. Lyckligtvis gjorde jag det, sa friidrottens Jesus.

– Amen, sa jag.