154 meter. Så lyder det nya rekordet i den tävlingsgren inom fridykning som går ut på att simma så långt som möjligt under vattnet, utan fenor. Rekordet sattes en 25-metersbassäng i Stockholm, vilket innebär att Paula Johnsson simmade drygt sex längder utan att andas en enda gång. GP slog en signal till rekordhållaren för att försöka förstå vad det är hon egentligen håller på med.
Hur vet man när det inte går längre, när det är dags att gå upp och andas?
– Det är en väldigt bra fråga och något jag själv försöker bli bättre på att lära mig. Men det är när man känner av syrebristen i huvudet. Jag blir mindre medveten om min omgivning och kan inte riktigt fokusera. Klarheten i huvudet börjar försämras.
Är det inte otäckt att hamna där?
– Jag känner mig inte rädd på slutet. Varningssignalen, triggern, att börja andas aktiveras inte av låga syrenivåer utan av höga koldioxidnivåer. Det är då man får sammandragningar i diafragman, så kallade kontraktioner. Och de kommer långt tidigare, efter 50, 75 meter. Som fridykare har man lärt sig att härda ut dem.
Hade du bestämt dig för att gå upp efter 150 meter?
– Ja, även om det kändes bra. Man måste ju klara av att göra ett ytprotokoll när man kommer upp. Man ska ta av näsklämman, göra ett ok-tecken och säga ”I’m ok”. Har man för låga syrenivåer så kan det vara ganska svårt att göra, och klarar man inte det så får man rött kort. Då blir loppet inte godkänt. Och jag har fått en del röda kort. Så för mig är det inte supertydligt när jag måste gå upp.
Du har varit för snurrig för att säga ”I’m ok”?
– Nej, men man kan få det som vi kallar ”samba”. Då blir man skakig i händerna och får svårt med koordinationen. Man är lite förvirrad. Så jag har gjort ytprotokollet i fel ordning. Och någon gång har jag dippat ansiktet i vattnet när jag kommit upp, det får man inte heller göra.
Det låter läskigt att må så.
– Nej, som dykare är det inte alls läskigt. Det känns helt ok. Det är snarare när man är säkerhetsdykare åt någon annan och den får en blackout som man blir rädd. Man ska ju aldrig göra detta själv, utan alltid ha någon som kan säkra. Och jag minns första gången jag säkrade en person som tuppade av under ytan, det var väldigt läskigt.
Har du själv tuppat av?
– Ja, det har jag gjort en gång. Jag simmade, och det kändes bra och jag närmade mig mitt mål. Men sedan så hamnade jag liksom i en drömvärld. Jag började drömma. När jag vaknade till igen så insåg jag att jag tävlade och undrade direkt ”hur gick det? ” Då ser jag domaren och inser att det blev ett rött kort. Så känslan av att tuppa av är egentligen som att somna och börja drömma.
Vad är tjusningen med att hålla andan under vattnet?
– Det härligaste är ju att vara ute i havet och dyka. Att röra sig i tre dimensioner, utan att släppa ut massa bubblor. Det är en minimalistisk typ av dykning. Jag ville ju bli astronaut när jag var liten för att få uppleva tyngdlöshet, och att dyka är nog det närmaste man kommer det här på jorden.
Hur förbereder du dig inför en tävling?
– Jag sitter bara och tar det lugnt. Jag gör en kort andhållning, kanske i en och en halv minut, bara för att stretcha ut musklerna i bröstkorgen. Det är egentligen det.
Vad tänker du på där under vattnet?
– Jag tänker inte så mycket. Jag hamnar i ett flow där jag fokuserar på armtagen, bentagen och vändningarna.
Är du född med extra stora lungor, eller är du en träningsprodukt?
– Jag mätte lungvolymen en gång, och då hade jag ganska medelmåttig lungvolym. Men däremot kanske jag har en lite starkare dykrespons än andra.
Dykrespons?
– Alla däggdjur har en inbyggd dykrespons som gör att olika saker händer med kroppen. En av dem är att pulsen går ner, och det triggas dels av att man håller andan – men också av att man får kallt vatten i ansiktet. Man har receptorer kring ögonen och näsan som reagerar på det, och då kan ens vilopuls minska jättemycket. Jag gjorde ett test där jag hade en vilopuls på 60, och sedan gick den ner till 30 slag i minuten. Kroppen drar ihop blodkärlen i armar och ben och koncentrerar det till vitala organ som hjärna och hjärta. Valar och sälar har ju jättestark dykrespons och kan dyka mycket längre än vad vi kan. Och den är olika stark hos olika individer, men man kan också träna upp den.
Hur länge har du hållit andan som längst, utan att simma?
– Mitt personbästa på träning är 6 minuter och 52 sekunder. Och det officiella svenska rekordet är 6,49. Så jag har potentialen att ta det också.
Har du nytt av detta i vardagen? Om du exempelvis måste gå på en väldigt äcklig toalett?
– Ja, exakt! Och när man är ute och går och någon röker eller om det är väldigt dålig luft, då brukar jag hålla andan och bara gå igenom det.
– Det här stärker mig mentalt. Det bidrar till mitt självförtroende. Att kunna vara i obehag. Innan jag började fridyka så minns jag att jag var väldigt nervös inför att bada i kallt vatten, men när jag gjorde det nu i vintras så kändes det mycket lättare att hitta ett lugn i obehaget. Och det där kan man föra över på många andra situationer i livet som kan vara jobbiga, som att tala inför andra exempelvis.
Du har slagit det svenska rekordet – har du fler mål med din dykning?
– Det här var en första milstolpe. Nu känner jag att jag har gjort ett avtryck i Fridykningssverige, men jag är inte färdig. Jag känner att jag har potential att utvecklas och förbättras, och jag är nyfiken på att se vart jag kan komma om jag fortsätter träna.
LÄS MER:Nina Koppang, 19, drabbades av blodproppar i lungorna
