När min lagkamrat gick av träningen på handbollsgymnasiet var hon vit i ansiktet. Hon hade feber. En annan haltade omkring på planen under övningarna. Hon fick sätta sig ner då och då, i hopp om att muskelvärken i benen skulle släppa.
Redan i starten på elitsatsningen börjar idrottskulturen visa sina sanna färger. En kultur som ser ner på återhämtning och hyllar träning non-stop. Det är den inställningen som gör att många orkar pressa sig, men det är exakt samma inställning som slutar med söndriga och utslitna kroppar.
Under OS kollapsade längdskidåkaren Frida Karlsson flera gånger efter målgång. Hon är lika gammal som mig och de andra jag gick idrottsutbildningen med.
Långt ifrån alla når den nivå OS-atleterna gjort, men många har växt upp i samma värld. Elitidrottens bubbla.
– Lina, vill man bli elitspelare får man räkna med att ha ont, sa min tränare till mig, när muskelinflammationer gjorde att det kröp i benet.
LÄS MER:Frida Karlsson i ny kollaps
Ignorerar varningssignaler
Kärleken till min sport, men också de krav jag hade på mig själv, gjorde att jag fortsatte. Jag var tvungen att vila benet efter de 100 meter jag hade till skolan och lyssnade inte på varningssignalerna. Det fanns inget annat än att spela handboll.
Det tog lång tid innan jag förstod allvaret och ibland undrar jag vad som hade hänt om någon tvingat mig till återhämtning. Om en tränare hade sagt att jag skulle hålla mig från planen tills jag kunde gå normalt igen.
– Jag sa till Frida efter skiathlonen att nu vill jag att du tar det lugnt i morgon och inte åker till spåret. Men hon var ju här ändå…. De vill så gärna, sa Jan Wall, landslagsläkare för skidlaget, efter en av Karlssons kollapser.
Men nu har hon stoppats från fler tävlingar i OS. Det gjorde mig lättad när landslaget kommunicerade att de ansåg att Karlsson inte var i skick för att åka ett lopp till i Peking.
Visst, en världsstjärna som Frida Karlsson har ett eget ansvar att säga stopp. Mer än vad jag någonsin haft, som var yngre och i början av en satsning.
Men hon hade hela världens ögon på sig och var en av storfavoriterna till att plocka hem medaljer till Sverige. Skulle hon någonsin säga stopp?
I dag finns det något beundransvärt att gå över sin kapacitet och att ta ut sig till max. För mig var det inte bara handbollsskorna som fick ställas på hyllan. Fyra år senare jobbar jag fortfarande för att bli smärtfri i kroppen.
Lättad över att norskan stoppades
I stället för att kalla Frida Karlssons prestationer för ”fiasko”, ”misslyckande” och ”flopp”, låt oss rikta blickarna åt de som vågar spräcka den giftiga bubblan.
I veckan meddelade den norska skidskytteåkaren Ingrid Landmark Tandrevold, ännu en idrottare som kollapsat under spelen, att hon skulle åka hem. Hur ont det än gjorde att se hennes drömmar krossas i den tårfyllda presskonferensen, så kände jag någonstans att det var ett steg i rätt riktning. Någon vågade trycka på bromsen – precis som nu när Frida Karlsson inte får åka tremilen.
När jag tittar tillbaka på alla värktabletter, inflammationshämmande smörjor och operationer jag och mina lagkamrater gick igenom för att försöka komma tillbaka till träningen – då önskar jag att idrottskulturen ska förändras.
Men en förändring kräver förebilder. En förändring kräver att vi slutar hylla de unga elitidrottarna som svimmar efter lopp, vägrar vila eller slår dövörat till när experter ger råd. Den kräver att vi vågar fråga: Vilka idrottsideal vill vi ska leva vidare?
LÄS MER:Irene Cadurisch kollapsar i spåret
