Öis-talangens resa från ensam 14-åring till landslagsman

Mohamed Said Adan trivs med äldre människor. Det är tur. Han är med bred marginal yngst i Örgrytes trupp. Trots det har han saker i bagaget de flesta av hans lagkamrater saknar. Han har korsat hav och kontinenter. Han har provtränat med Juventus och Sampdoria. Han har börjat om sitt liv som 14-åring.

Det har gjort honom till den han är i dag –Örgrytes kanske största talang och påläggskalv.

Det tog fart i Örgrytes U16-lag förra våren.

– Jag gjorde massa mål där. Jag spelade halva serien och vann skytteligan.

Han flyttades snabbt upp till U17-laget.

– Jag gjorde massa mål där också.

I maj tog han nästa trappsteg. U19-laget.

– Jag gjorde massa mål igen. Jag fick vara med i B-laget och spelade fem matcher. Där gjorde jag fem mål och fem assist.

Valde Sverige framför Somalia

Belöningen: Seniordebut, A-kontrakt och pojklandslagsläger med Sverige bara veckor efter att han blev medborgare i landet. Trots att han bara har bott drygt tre år här var valet självklart. Det var Sverige, inte Somalia, han skulle spela för.

– Om jag skulle välja något skulle jag välja Sverige, så att jag får en chans att visa vad jag kan. Så att jag kan lyckas hela vägen så fort som möjligt. Somalia har inget bra landslag. Jag vill satsa här istället.

Hur var det att bli uttagen?

– När jag hörde att jag kom med i landslaget… fan vad glad jag blev. Det var min första dröm; landslaget. Jag sa till mig själv när jag fick veta det: "Det är dags att visa dem att du är bra. Det är dags, det är dags!"

Liknar Mutumba

Sättet att prata är inte helt olikt en viss lagkamrat i Örgryte. Martin Mutumba deklarerade i SM-guldyran 2009 att det var dags många gånger om. Likheterna finns där. Kaxigheten, de snabba benen, de svårstoppade dribblingarna. Martin Mutumba nådde AIK och det ugandiska landslaget. Mohamed Said Adan vill mer än så.

– Jag hoppas jag får fler chanser så jag kan visa hur många assister och mål jag kan hjälpa laget med. Jag vill komma utomlands till stora lag så fort som möjligt. Det är mitt mål, säger han.

Den 20 april 2014 kom en ensam 14-åring till Göteborg. Han hade lämnat familj och vardag bakom sig i Somalia.

– Det var svårt att komma hit helt själv, säger Mohamed.

"Jag är på väg nu"

Han sitter i en snurrstol på Öis-gårdens övervåning. Förmiddagsträningen är avslutad. Kroppen nyduschad. Hans liv som fotbollsspelare på elitnivå är en dryg vecka långt.

–Jag är på väg nu. Jag hoppas att jag lyckas. Jag kommer närmare och närmare drömmen.

Varför ville du komma till Sverige?

– Wallah… jag vet inte. Det var jag och min morbror, vi kom till Europa tillsammans. Han ville satsa på språket och bo i Italien. Jag ville satsa på fotbollen och kom hit istället. Nu bor jag helt ensam, säger han.

Kaxig, ja. Men inte bara. Han är fortfarande bara sjutton år. Fjunig, tanig, i behov av en vuxen som hjälper honom. Hans mamma och syster bor i ett flyktingläger i Etiopien.

– Jag kan inte leva utan min mamma. Det är svårt för mig. Men hon är inte här så vad ska jag göra? Jag måste bara kämpa med skolan, språket och fotbollsträningarna. Allt. Min framtid...

Har hon följt din fotbollskarriär?

– Hon vet att jag är duktig men min morsa bryr sig inte om fotboll. I Somalia bryr sig föräldrarna inte om fotboll. De säger att man ska satsa på skolan istället. Min morsa vet ingenting om fotboll men hon vet att jag är bra.

När hösten går mot vinter kan Mohamed få en chans att lära henne mer. Han väntar på beslut från Migrationsverket om att få återförenas med sin familj. Han tror och hoppas att de är hos honom snart – senast i december.

– Jag hoppas verkligen det. Det är svårt att leva utan morsan.

TEXT

Joel Tivemo

sport@gp.se