Efter att AIK fullständigt kört över IFK Göteborg i 15 minuter borde kanske något ha hänt. Eller efter 20. Eller 25.
Men inget hände.
Varför började ni inte spela primitiv fotboll och lyfta långt på dig och med Mikael Boman som bollmottagare?
– För att de långa bollarna skulle missa oss med 15 meter. Vi är inte så jävla dåliga fotbollsspelare, det är klart att det här handlar om mentala saker, om självförtroende och sådant. Vi är mentalt svaga, svarar Hysén.
IFK Göteborgs spel – om det nu fanns något sådant mot AIK – var bedrövligt.
– Vi fick bara löpa löpa löpa. Vi slog bort nästan varenda boll. Då blir man jävligt trött, och på det sättet vinner man inga fotbollsmatcher, säger Tobias Hysén.
Anfallstränaren Torbjörn Nilsson håller med:
– De fick numerärt övertag på oss direkt med sin 3–5–2-uppställning, satte oss under press. Vi var inte med i dag, det märkes direkt.
Högerbacken Emil Salomonsson, som måste ha känt sig som en slalompinne i Chamonix när Rasmus Lindkvist for fram likt ett snöyrväder på AIK:s vänsterkant, inflikar:
– Vi har ett hårt jobb att göra inför framtiden. Ingen ska hoppas på SM-guld nästa år, vägen för oss uppåt kommer att vara kringelkrokig och det kommer att ta sin tid. Det har varit många svarta rubriker i år och det har inte varit roligt. Men vi måste kunna bli bättre – alla andra lag blir ju det år för år, och risken är att vi hamnar ännu mer på efterkälken.
