Förutom en VM-plats står Guldbollen och en möjlighet för fotbollen att vinna bragdguldet för första gången på 23 år på spel.
Det återstår dock ett liiiitet hinder. Italien, Giuseppe Meazza, måndag, 20.45.
Att slå ut Italien i ett kvalspel till VM i fotboll är lite som att ifrågasätta valet av katolicismen som landets religion, hävda att Silvo Berlusconi tänker gå i pension eller att Alberto Tomba var överskattad.
Samtidigt finns det bevis på att Romarriket till slut föll och att Serie A har både lägre status och kvalitet än tidigare.
För precis som solen har ”Gli Azzurri” fläckar. Jag skulle efter att ha lyssnat på Gian Piero Ventura i två dagar påstå att de går att koppla till självbilden. Likt en dåres envishet framhärdar förbundskaptenen det självklara i att Italien skall till VM. Även sanningar riskerar att bli floskler; ord med viktig innebörd till slut oklar sanningshalt.
Helt uppenbart vann Sverige rond 1 även i det mentala spelet. Sverige firade inte segern på Friends, de förberedde sig för match två med att tugga italienskt, först Gianluigi Buffon, sedan pasta (för de noggranna) och pizza till de övriga. Ingen ser dock Italien som en munsbit.
Jag skulle, utan att ha doktorerat i ämnet, våga påstå att måndagens nervpiller inför minst 70 000 kräsna hemmasupportrar blir den enskilt största kvalutmaning ett svenskt herrlandslag i fotboll ställts inför sedan (host host) … någonsin.
Till skillnad från tidigare gruppspelsdraman finns inga livlinor kvar, ingen vän att ringa, inget mer att göra. Och medan Danmark var Danmark (playoff 2015) är Italien Italien.
Det har genom åren hänt att småhandlare som England, Frankrike och till och med Spanien dippat och missat VM. Det här är något annat. Det här är Italien. Ett steg upp. På samma svindlande nivå som Brasilien och Tyskland. Stolta, nationalsångssjungande och taktiskt lojala Italien, nationen som – på sätt och vis – lärt sig att VM-slutspel för givna.
Jag skräms dock över det faktum ifrågasatta framtidsspelare just i landslaget vid flera tillfällen fått plötsliga, kraftfulla och tillräckliga lyft. Som Paolo Rossi 1982, som Salvatore Schillaci 1990, som Fabio Grosso 2006 och som Mario Balotelli 2012.
Sveriges lycka är att vi har en nolla, att vi har en seger, att vi slapp avstängningar och att vi – trots det – slår ur underläge. Gör Sverige ett måste Italien göra tre. Jag känner, med det skrivet, en annalkande smak av rysk kaviar och vodka.
Det hände sig en gång för 34 år sedan att ”Laban” Arneson samlade ihop ett gäng svenska fotbollsgrabbar och for till Neapel för ett EM-kval. Fråga mig inte hur det gick till (fråga hellre Glenn Strömberg), men de åkte därifrån med 3-0 i bagaget. Årgången var en av de svagaste italienska, men resultatet visar att det går. Den tron uppfattar jag finns nu med.
Emil Forsberg tror. Victor Nilsson Lindelöf tror. Sebatian Larsson tror. Ola Toivonen tror (och stångas som plötslig target med Bonucci, Barzagli och Chiellini).
Janne Andersson, däremot, han vet.
Den svenske förbundskaptenen vet vad som krävs och att varje ynka detalj formar helheten.
Det får mig att tro.
Inte på mirakel, inte på en bragd, bara på en tillräckligt bra prestation.
Det svenska fotbollslandslaget saknar efter fyra möten med Italien i Milano ännu seger. 1924 nådde man oavgjort.
Jag väljer i sammanhanget att se en logisk fortsättning på resultatraden 0-3 (1971, EM-kval), 0-2 (1973) och 0-1 (1984). I så fall är Sverige i VM och förbundet 100 miljoner rikare.
Att Italiens förbundskapten Gian Piero Ventura hänger löst, att hela den italienska stöveln i princip hänger löst, behöver inte sägas. ”Vi lever alltid under press, fast det är knappast italiensk medias fel att vi inte vann nu”, sade Ventura i ett storsint försök att ta ansvar för fadäsen på Friends.
1931 fick Sven Rydell Svenska Dagbladets bragdmedalj för avgörande insatser mot Danmark, 1959 Agne Simonsson för två mål och en assist mot England, 1969 Ove Kindvall för kvalmål mot Frankrike, 1979 Malmö FF för Europacupfinal och 1994 herrlandslaget för VM-brons.
Att besegra EM-tvåan Frankrike, få in axeln framför VM-trean Nederländerna och slå ut Italien under ett och samma VM-kvalår skulle göra herrlandslaget i fotboll till en möjlig utmanare nu.
Dessutom utan Zlatan Ibrahimovic som ju ”klev av” efter gruppspelet i Frankrike.
Fotbollssverige söker hans ersättare, numer främst som Guldbollenvinnare.
I min bok står racet mellan två, där Emil Forsberg och Victor Nilsson Lindelöf kan utmanas av valfri hjälte på Giuseppe Meazza en sketen måndag i november 2017.
Plus: Våren har kommit till Milano. På lördagen sken solen, människor flanerade, risotton smakade som risotto skall smaka och spårvagnarna rullade fint, trots att de både är äldre än de vi har i Göteborg och tillverkade i Italien.
Minus: Italien har sex VM-finaler, tre EM-finaler, totalt fem vinnare av Ballon d’Or, 28 finalplatser i Europacupen/Champions League, totalt tolv titlar och liniment i blodet. Det skrämmer mig.
